”Nej, alltså det är ju lika bra att jag steriliserar mig?! Tänk om jag skulle bli gravid igen?! Jag skulle aldrig orka! För det kan man ju räkna ut! Jag kommer ju så klart vara super fertil tills jag är minst 50 år! Inte ens klimakteriet kan komma när man verkligen skulle behöva det! Eller vi kanske ska skaffa en fyra, fem ungar till? Då kan vi ju delta i Familjen Annorlunda på TV4? Det vore väl roligt?! Va?! Det hinner vi nog?! Jag är ju bara 42 år om fem månader! Gamla morsan! Jävligt fint! Va?! Vad tycker du? Hallå? Svara! Ska jag sterilisera mig? Nej, jag vill faktiskt inte veta och förresten är det inte ditt beslut!”

Det kommer som en kaskad av elakheter. Jag är rasande arg och så in i märgen trött att jag inte längre kan tänka klart. Huvudet dunkar, jag mår illa av trötthet och har svårt att fästa blicken. Hela kroppen vrålar efter sömn och jag kippar efter andan som en fisk på land.

R tittar sorgset på mig och gör ett försök att parera mina utfall. Det fungerar inte. 
Det är som om jag slukas av ett nattsvart mörker av trötthet. Egentligen vill jag krypa ihop i fosterställning och bara fulgråta. Eller att någon stoppar om mig med en mjuk filt och säger att allt kommer att bli bra och att jag nu bara ska få sova. Istället reagerar jag med ilska. Jag darrar av trötthet och hör mig själv fortsätta:

”Tja eller så kan vi ju separera. Det kan ju också fungera som ett fint preventivmedel!”

Det är som en ut-ur-kroppen-upplevelse. Jag hinner tänka att detta är ju inte riktigt klokt?! Har jag blivit helt galen? Jag menar ju egentligen inte ett ord av det jag säger? 

Denna långvariga och söndrande trötthet suddar ut alla nyanser. Det finns inte längre någon gråzon. Allt är svart eller vitt! Att sterilisera mig och göra slut känns där och då som det enda självklara valet. För nåt måste jag ju göra? 

”Ska det verkligen vara så här?!”

Den gulligaste och gladaste av alla bebisar vaknar minst tre gånger varje natt och vill äta. Han äter och äter medan han vickar på sina tjocka små tår. Jag har börjat ge välling för sex månadersbebisar, trots att han precis är fyllda fem. Innan jag släcker lampan så tankar jag honom full med en flaska i hopp om att den ska nocka honom i mer än tre timmar. Nöjd slukar han hela flaskan i stora klunkar och somnar med välling rinnande ur mungipan. För att lika hungrig vakna igen efter två, tre timmar…

 

 

Det är mitt fjärde barn så man kan väl tycka att jag borde ha lärt mig någonting? Trots allt är det ju inte första gången jag är fullkomligt orkeslös av minimal sömn men jag har glömt allt! Mitt i natten börjar jag desperat bläddra mig igenom alla bebisböcker för att finna råd. 

 

 
Läser mig till att när bebisens vikt har passerat 5 kg och fortsätter öka fint i vikt så behövs det inte längre något nattmål. Då klarar barnet ofta att sova 8-10 timmar per natt. Vår bebis väger snart åtta kg och sover maximalt tre timmar i sträck! Stänger tyst igen boken för att inte väcka bebisen. Istället för att släcka nattlampan och lägga mig ner för att sova så sitter jag håglöst kvar i sängen och stirrar på väckarklockan och de två tomma nappflaskorna…

 

 

Nästa morgon får jag sova ut ordentligt och när jag vaknar kan jag plötsligt tänka klart. Ser mig själv i toalettspegeln med stora mörka ringar under ögonen och håret som står rakt ut som blont sockervadd. Jag iakttar mig själv och får ett dimmigt minne av gårdagens elaka hallucinationer och ringer upp R: 

”Jag vill inte sterilisera mig! Det skulle kännas som nån form av självstympning. Jag tror inte jag skulle fixa det! Vet inte varför jag sa så?”

Lugnt svarar R att det visste han hela tiden och jag fortsätter:

”Jag tror jag håller på att bli knäpp av trötthet! Alltså på riktigt! Jag blir galen av att jag aldrig får sova! Alltså jag menar det verkligen! Heltokig! Jag kan inte tänka längre! Du, alltså förlåt! Kan vi inte göra som kungen och bara vända blad den här gången?”

Vänliga, tåliga och genomgoda R kan absolut tänka sig att vända blad. Vi lägger på och jag sätter mig och googlar på sömnbrist för att försöka förstå. 

Läser mig till att långvarig sömnbrist ger i princip samma symptom som en lättare hjärnskada. Svår sömnbrist kan framkalla psykotiska reaktioner såsom hallucinationer, krampanfall och till sist dör man! Sömnbrist har även använts som tortyrmetod i många länder. Berövande av sömn har varit en av CIA:s viktigaste förhörsmetoder och har använts för att få misstänkta terrorister att prata. Fångarna hölls vakna genom att de kedjades fast och tvingades stå upprätt. När de inte kunde stå längre kedjades deras ben och armar fast i golvet på ett sätt som gjorde det omöjligt att sova ordentligt. 

Tortyrmetod alltså? Ja, det förvånar mig inte ett dugg! I skrivandets stund skulle jag kunna erkänna vad som helst!

 

Men ingenting varar för evigt. Inte ens sömnbrist. När R kommer hem blir jag nerbäddad och får sova medan han tar hand om bebis och lagar mat. 

 

 
Vaknar och känner mig som en ny människa. Äter middag och R berättar om den kroniska sömnbristen när han gjorde lumpen. Han berättar om hallucinationer där en av granarna förvandlades till en grävskopa som sträckte sig efter honom. Vid ett tillfälle höll han på att drunkna och efter att ha varit vaken i tre dygn tuppade han tillsist av. 

Jag tar en stor klunk vatten och äter upp det sista av pastan. Att jag för några timmar sedan ville göra slut och sterilisera mig har jag redan glömt och säger med en gäspning:

”Men herregud! Det låter ju helt vansinnigt! Lumpen verkar ju vara rena tortyren?! Begriper inte hur man står ut med så lite sömn?!”

 

 

Pin It on Pinterest