Det är en stekande varm sensommardag och ungarna spenderar sin andra dag i skolan efter sommarlovet. Bebisen sover djupt efter morgonens vaccination och jag sitter i trädgården och sorterar en stor hög av papper som barnen har fått med sig hem.

Av erfarenhet vet jag att nu gäller det att vara fokuserad! Det som ser ut att bara vara ett långt brev där vi välkomnas till en ny termin kan mycket väl dölja viktiga datum såsom t.ex. utflykter, friluftsdagar och simtest. Triumferande hittar jag mycket riktigt, på baksidan av ett papper och gömd bland massor av text, information om ett föräldramöte nästa vecka. Ha! Jag visste det! Nöjd lägger jag in datumen i den gemensamma kalendern som delas med x mannen, skriver även för hand ner all information i min papperskalender och för att vara på den säkra sidan även i vår väggkalendern.


Nästa hög av papper kräver ”målsmans underskrift” vilket ger skolan tillåtelse att fotografera barnen och ge ut våra kontaktuppgifter. Slarvigt skriver jag under med min namnteckning och intygar att mina barn får lov att gå hem från skolan själva och att de kan simma.

De sista sidorna består av en lång text som innehåller skolans riktlinjer och värderingar. Utan att ha läst igenom varje punkt så skriver jag snabbt under att jag visst har läst allt samt även diskuterat den noga med mitt barn. Jag lovar härmed på heder och samvete att vi ska följa skolans varendaste liten regler och att vi absolut anser att man ska vara en bra kompis, använda ett vårdat språk och ta ansvar för läxor.

Så där ja! Nu har 1, 5 timme passerat, bebisen sover märkligt nog fortfarande och det som återstår är att fylla i kontaktuppgifter samt att x mannen också måste signera alla papper.

Känner mig som en oerhört organiserad och välplanerad förälder med full kontroll! Inga fler oväntade överraskningar som när något av barnen i förbifarten (precis innan läggdags när Ica har stängt) berättar att de ska ha med sig matsäck nästa dag och kylskåpet är tomt. Den här terminen ska bli strukturerad med en vardag fylld av ordning och reda där både aktiviteter och läxor är noga schemalagda. Jajjemänsan!

En ny start fylld av möjligheter står inför dörren! Naturligtvis kräver det vissa åtgärder såsom att tag i barnens tunga sockermissbruk. Glass har under sommaren varit en naturlig del av ungarnas kostcirkeln men nu ska de avvänjas! Fredagsmyset kommer från och med nu bestå av morötter och gurkstavar, tänker jag förnuftigt.

Ser även framför mig hur jag ska gå upp i tid på morgonen för att hinna tillaga en nyttig och hälsosam frukost åt barnen. Ingen mer oboy, sötade flingor och skogaholmslimpa.


Nä, nu blir det gröt, färskpressad juice och fullkornsbröd! Förvisso kräver det kanske att bebisen börjar sova på nätterna så att jag lyckas ta mig upp ur sängen tidigt på morgonen men ingenting är ju omöjligt?

Den regniga sommaren har dessutom inneburit alltför mycket tv-tittande på hysteriska barnkanaler, med en bildfrekvens som kan ge vem som helst epilepsi!


Bestämmer mig för att omgående gå in på comhems hemsida och välja bort alla kommersiella barnkanaler. Istället tänker jag lägga till informativa kunskapskanaler om djur och vetenskap. Ler för mig själv när jag tänker på allt ungarna från och med nu kommer att lära sig när de glor på dumburken.

Loggar in på comhem och har precis skrivit in mitt användarnamn och försöker minnas mitt lösenord när sönerna stövlar in genom dörren. De knuffas och munhuggs med varandra i hallen. Jag låtsas inte om deras sinnesstämning utan kvittrar istället överdrivet entusiastiskt:

”Heeej! Hur måååår nii? Har det varit en braaa dag i skolan?!”

De två pojkarna hör inte ens min varma välkomstfras då de är fullt upptagna med att gräla och jag frågar istället med en något mer uppfordrande ton:

”Vad fick ni till lunch idag? Har ni ätit ordentligt?”

Gruffande upphör för en stund då de båda med inlevelse berättar om den äckliga skolmaten. Min entusiastiska ton är nu som bortblåst och irriterar säger jag:

”Men vi har ju pratar om det här! Ni måste äta ordentligt till lunch även om det inte är jätte gott! Det är jätte viktigt att ni äter annars kommer ni inte orka gå i skolan”

Jag inser att killarna har blodsockret långt nere i fotknölarna. Häller snabbt upp två glas mjölk, tvekar en sekund men öser sedan i några skedar oboy. Känner mig något skuldmedveten då planen var att ta bort allt socker men tröstar mig själv med att de måste ju snabbt få upp blodsockret och dessutom har de ju inte ens gått en vecka i skolan, så det räknas inte.
Jag börjar steka fiskpinnar medan barnen sitter på övervåningen och hypnotiserat stirrar på en de barnkanaler som jag hade planerat att ta bort. Maten är nästan klar då den vanligtvis så glada bebisen vaknar gallskrikandes. Han har hög feber och är fullkomligt otröstlig. Jag sliter av honom den genomsvettiga pyjamasen och rafsar desperat runt i kartongen där vi brukar förvara medicin för att hitta Ipren. Bebisen panikgråter så att han nästan tappar andan och samtidigt sprider sig den välbekanta doften av vidbränd mat i köket. Jag hittar fortfarande inte någon Ipren och häller ut kartongens innehåll över köksbordet. Mina kinder hettar av stresspåslaget och frustrerat utbrister jag högt:

”Men vem i helvete har städat bort Iprenasken?”

Plötsligt kommer jag ihåg att det är ju jag själv som har lagt asken i lådan vid skötbordet för att på så sätt kunna ha den nära till hands. Jag fumlar med plasthöljet och lyckas efter två försök få suppen på plats, placerar den snyftande bebisen i baby björnen och rusar till stekpannan för att försöka rädda maten.

De kolsvarta fiskpinnarna får duga och lagom tills dess att alla äntligen satt sig till bords kommer 12-åringen hem. Hon är på strålande gott humör då hon har börjat en ny skola som hon verkligen gillar och under eftermiddagen varit i köpcentrumet tillsammans med en ny kompis. Hon bubblar av glädje och ögonen glittrar när hon ivrigt berättar om sin fantastika dag. Hennes glädje smittar av sig och långsamt börjar allt kännas mycket bättre. Bebisen har somnat, sönerna är trötta men mätta av den vidbrända maten, min dotter är lyckligare än någonsin i sin nya skola och jag hinner städa upp i den värsta röran utan att bli avbruten och tvingas medla i syskonbråk.


Nästa morgon snubblar jag halvt medvetslös ut ur sängen efter ytterligare en natt med alltför lite sömn.


Prövar att först väcka tioåringen som gnällande hävdar att han är sjuk då det gör ont i hela kroppen. Försöker förklara att det han känner är träningsvärk efter helgens handbollscup och helt ofarligt men utan större gehör. Går istället för att väcka den nyblivna 7-åringen. Han är redan vaken men totalvägrar att gå upp ur sängen. Gråtandes lägger han huvudet under kudden och ylar:

”Jaaag är tröööött! Jag viiiill iiiinteee gåååå till skooolaaan!!”

Efter ett antal övertalningsförsök börjar jag bli desperat då klockan redan är mycket men sonen vägrar fortfarande lämna sängen. Med en mjuk och vädjande röst försöker jag locka upp honom ur sängen samtidigt som jag kliar honom på den solbrända ryggen men han ligger envist kvar. Går över till att försöka muta honom men inte heller det fungerar och nu börjar det bli jävligt bråttom om vi ska hinna i tid! Hot är nu det enda som kvarstår men jag är så trött att jag inte kan komma på något som skulle kunna fungera utan improviserar i stunden och säger famlande:

”Vet du vad skolplikt är? Det betyder att det är lag på att alla barn i Sverige ska gå i skolan! Om du inte kommer upp ur sängen NU så kommer jag att ringa din fröken och säga att neeeej jag kan tyvärr inte få upp min son ur sängen! Vet du vad hon kommer att göra då?”

Jag tänker febrilt och fortsätter:

”Hon blir jätte jätte arg och kommer gå hit hem till oss för att hämta dig! Sen måste du hålla hennes hand hela vägen till skolan. Hand i hand kommer ni gå över skolgården så att alla dina kompisar ser er! Vill du det?!”

Inser att mitt hot både är fantasilöst opedagogiskt. Dessutom skäms jag över att jag precis framställt sonens nya och väldigt trevliga fröken som en hotfull väktare av lag och ordning. Tydligen hade det åtminstone effekt då sonen tjurigt faktiskt går upp ur sängen.

Vi lyckas tillsist ta oss till skolan och med två minuters marginal hinner jag flåsande lämna av 7-åringen i klassrummet. Hans nya fröken hälsar vänligt på barnen i dörren och vinkar glatt åt mig. Jag tänker på morgonens lögn där jag använde henne som ett hot och vinkar skamset tillbaka.

Jag går ut på skolgården och är fortfarande klädd i nattlinnet då morgonen stressinferno inte gav något utrymme till klädombyte. Det leopardmönstrade nattlinnet kändes faktiskt som ett godtagbart och nästan lite piffigt klädesplagg i morse.  

 När jag nu ser alla välvårdade och korrekt klädda föräldrar som småspringer förbi mig på väg till sina arbeten så blir jag obehagligt medveten om att jag står i nattsärken.

Med den knubbiga bebisen tungt hängande i en babybjörn kryssar jag mig igenom myllret av barn som leker, springer och skriker på skolgården i den varma augustimorgonen. Stannar för att hälsa på en mamma som har barn i sonens klass. Vi börjar småprata om den regniga sommaren. Jag i mitt nattlinne och mamman i proper kontorsklädsel. Känner mig akut kissnödig då det heller inte fanns tid att gå på toaletten under morgonen. Den 8,5 kg tunga bebisen ler glatt mot mamman som nyfiket frågar om det inte är väldigt jobbigt att börja om från början med en ny bebis när man är så gammal. Jag försöker låta bli att tänka på att jag är kissnödig och svarar klyschigt:

”Vi är trötta men lyckliga!”

Ryggen värker av bebisens tyngd och jag känner hur svetten rinner innanför nattlinnet. Torkar med en hastig rörelse bort små svettdroppar på överläppet och försöker låtsas intresserad när mamman fortsätter berättar om familjens hus i Spanien där solen alltid skiner. Vimmelkantig av värmen och den kroniska sömnbristen avbryter jag henne och frågar förvirrat:

”Vilken dag är det idag? Är det bara onsdag? Nä, det kan inte vara möjligt? Du får ursäkta mig men nu måste jag gå hem annars kissar jag på mig!”

När söner senare kommer hem på eftermiddagen är jag denna gång bättre förberedd och slussar dem omedelbart till poolen för ett avsvalkande och uppiggande bad.   

 Därefter äter vi omgående de redan färdiggräddade pannkakorna, vilket sker under stora gäspningar och tunga suckar. Tacksamt konstaterar jag att de åtminstone är för trötta för att orka bråka med varandra. Lägger barnen tidigt och alla utom 12-åringen, som fortfarande är sprudlande glad, somnar omedelbart. Jag tänker optimistiskt att de åtminstone går och lägger sig i tid på kvällen. Hinner precis sätta mig ner i soffan när 7-åringen plötsligt kommer nedrusande och med panik i rösten säger att han mår illa. Jätte jätte illa! Föser honom blixtsnabbt mot badrummet, hinner precis få upp locket och försöker få honom att pricka rätt medan han hulkandes kräks ner toaletten. Torkar och snyter 7-åringen som ler och säger att han nu känner sig pigg igen! Jag bäddar om honom och säger med en suck:

”Ja jag är övertygad om att du bara har svalt för mycket poolvatten. Du måste stänga munnen när du är i bebispoolen. Det är ju massor av småbarn där som kanske kissar och vem vet vad mer de gör? Du får iallafall stanna hemma imorgon!”

Med tunga steg går jag nerför trappan igen där jag möter R som har kommit hem och varnar honom för den nedspydda toaletten som ännu inte är rengjord. Jag samlar ihop rengöringsmedel och börjar städa upp efter spyan medan jag ilsket mumlar för mig själv:

”Det är här är ju helt jävla sanslöst, nu kräks de också! Veckan tar ju aldrig slut! Det är ju ett fullkomligt kaos! Som ett kaotiskt rehab för narkomaner! Kommer de någonsin återanpassa sig till vardagen?”

Märkligt nog vaknar jag någorlunda utvilad morgonen därpå och lyckas väcka barnen utan större protester. Alla äter lugnt frukost och verkar vara utsövda. Den äldsta sonen börjar berätta om allt han faktiskt har lärt sig i skolan under veckan och vi konstaterar att han har världens bästa lärare! 12-åringen (den enda som varit på gott humör under hela veckan) är lika sprudlande även denna morgon och vinkar glatt hejdå innan hon slår igen ytterdörren. Jag sitter kvar vid köksbordet med bebisen i knät medan hans ”kräksjuka” storebror leker med bilar på golvet och verkar piggare än någonsin.

Till lunch äter vi återigen fiskpinnar, enligt 7-åringens önskemål, men denna gång perfekt gyllenbruna. Bebisen sover djupt och jag slår mig ner med en kopp kaffe och tänker tillbaka på veckan som varit. Jag är fortfarande övertygad om att vardagen flyter lättare med planering och struktur. Oväntade händelser kommer alltid inträffa. Särskilt i en familj med många barn. Det gäller bara att försöka anpassa sig och komma ihåg att ingenting varar för alltid. Situationsanpassat föräldraskap kanske man kan kalla det?

Det plingar till i min inbox och jag ser att jag har fått det mejl som vi föräldrar får varje fredag från skolan, där barnen själva summerar den gångna veckan. Jag läser tyst vad min äldsta son skriver:

”Hej mamma och pappa. Den här veckan blev jag extra nöjd med svenskan skriva-diagnos. Jag tycker att det intressantaste var engelska glossorna. Jag vill lära mig mer om engelska. Efter den här veckan lektionen känner jag mig trött.”

Mitt mammahjärtat blir alldeles varmt av lycka!

Det kanske blir en riktigt bra termin ändå? Min dotter har börjat en ny skola som ger henne den utmaning hon behöver, har lärt känna nya vänner och är lyckligare än någonsin. Min äldsta son har förmånen att ha världens bästa lärare som har en fantastisk förmåga att entusiasmera sina elever och hon har lyckats få min son att känna glädje och vilja lära sig mer!

7-åringen har gått upp på övervåningen och det slår mig att han har varit oroväckande tyst en lång stund…

Tänker på min lilla nyblivna 7-åring som inte är så liten längre utan har faktiskt börjat i första klass. Förhoppningsvis är även det värsta sexårstrotset passerat och kanske väntar nu en harmonisk period?

Ler lyckligt för mig själv samtidigt som jag hör min son som skriker hysteriskt från övervåningen:

”MAMMA! Mamma hjälp! Jag har bajsat och nu går det inte att spola! Det rinner bajsvatten över kanten! Du måste komma hit fort! Skynda dig MAMMA!”

Jaha, då var det dags igen! Fan också! Aldrig får man vara riktigt glad! Vad var det nu jag kallade det?Jo, just det situationsanpassat föräldrarskap!

Jag hämtar gummihandskar, propplösningmedel, ett trädgårdsspett och offrar ett litermått att ösa bajsvatten med. Tar ett djupt andetag och ropar upp till den panikslagna sonen:

”Jag kommer, jag kommer! Lugn! Rör ingenting mer nu! Vi fixar det här!”

 

Pin It on Pinterest