Nu jävlar ska de sista graviditetskilorna bort!

Under julen har jag och en kompis äntligen börjat träna. På riktigt. Med PT och allt. Efter första gympasset stapplade vi båda hemåt som två ostadiga pensionärer. Dagarna efter kunde jag knappt bära den tjocka bebisen av all träningsvärk, men musklerna finns där. Någonstans djupt nerbäddade har de legat och slumrat men nu ska de vakna och min kropp är i chock! 

 
Jag har tränat i stora delar av mitt liv men förundras ändå över hur man kan må så dåligt av att börja träna? I början känns det faktiskt som en gigantisk baksmälla efter en lång, blöt natt fylld av tequila och för många cigaretter. Huden ömmar, huvudet värker med lätt yrsel och en märklig metallsmak i munnen. Som en baksmälla alltså, men nu har det vänt och endorfinerna har tillsist börjat kicka igång. Vi kör så det ryker trots att vi stundtals ser ut som två sprattlande, tjocka skalbaggar som har hamnat på rygg.

 
På gymet är kroppen i centrum och med den tillkommer en hel del annat. I veckan skulle vi gå in i ett av de mindre rummen som har fria vikter, när stanken av en rejäl rökare slog emot oss som en vägg och var nästintill olidlig. I rummet stod en ensam liten smal kvinna i min egen ålder, som besvärat vände sig bort från oss. Väluppfostrat låtsades naturligtvis ingen av oss om den vidriga lukten och kvinnan smet efter någon minut kvickt ut ur rummet men lämnade efter sig en fullkomligt vedervärdig stank. Något chockad utbrast jag till min väninna:

”Herregud! Vilken jävla prutt! Det var det värsta jag känt! Hon måste ha ätit något väldigt ruttet?! Det stinker ju gammalt lik härinne! Vet inte om jag pallar träna i det här rummet?! 

I samma stund kommer en annan kvinna in i rummet. Även hon möts av den fräna, stickande fislukten som hänger kvar i luften som ett rökmoln och hon tittar anklagande på mig och min väninna. Jag känner mig genast skyldig och börjar trassligt förklara:

”Alltså prutten är inte vår. Den är en annan kvinnas. Hon var här precis men gick ut och nu luktar det fis. Alltså efter henne. Inte oss.”

Kvinnan ger mig en kort blick och utan att svara tar hon med sig två hantlar och går ut ur rummet. 

 Gymet är öppet från 05-23, vilket minimerar dåliga ursäkter att undkomma men till min förvåning så har vi hittills inte försökt slingra oss undan, då träningen har inneburit sköna samtal, många skratt och dessutom egentid. I helgen var jag där ensam. Det var bara jag och ytterligare en man som tränade. Då gymet är ett sådant där obemannat gym så var det verkligen bara han och jag. Det finns flera rum och jag valde det närmaste för att börja styrketräna. Utifrån kunde jag höra hur mannen flåsade och stånkade ljudligt, men jag fortsatte mina övningar och stod nu på alla fyra för att utföra ”kissande hunden”, vilket i sig är en relativt förnedrande övning. 

 
I samma ögonblick kommer mannen in i rummet. Han dryper av svett, tar en matta och lägger sig några meter ifrån mig för att högljutt börja göra situps. Jag blir irriterad över att jag känner mig utsatt, för det säger en hel del om den värld vi lever i och dessutom står jag på alla fyra med mina stora bakdel vänd mot honom. Känner mig extremt obekväm och vänder mig därför om med ansiktet mot honom, samtidigt som jag noterar att jag har en hantel nära tillhands om det skulle behövas. Den svettiga mannen tar ingen notis om mig utan fortsätter stöna och pusta medan han gör sina övningar och även jag fortsätter mina övningar, dock mindre ljudligt och jag tänker för mig själv:

”Varför väljer inte karln ett annat rum? Det finns ju flera? Gå ut härifrån för helvete! Visa lite hänsyn och respekt!”

Jag tror de flesta kvinnor hade känt samma sak? Det är en verklighet som är helt absurd och sorglig men som kvinnor faktiskt lever i dagligen. Varför ska jag ens behöva känna mig ”utsatt” bara för att jag står på alla fyra och tränar? Varför ser jag mig om efter hantlar för att kunna ”försvara” mig? Eller är det bara jag som är helt paranoid? Den svettiga mannen hade naturligtvis inga andra planer än att göra sina situps och han är även helt naivt ovetandes om min reaktion men jag drog faktiskt en lättad suck när han slutligen var klar med sina övningar och gick ut ur rummet. Ur högtalarna ljuder Lugna favoriter med julmusikspecial och trots att jag fullkomligt älskar julmusik så känns valet av musik denna gång mindre tryggt…

Jag vet inte om man kan bli skadad av julmusik?

Tanken har faktiskt slagit mig då jag redan i oktober, ibland tidigare än så, har tvingat samtliga familjemedlemmar att lyssna till mustig, pigg och själfull julmusik. Det kan vara allt från dansmusik till modern pop med jultema eller gamla godingar. Jag fullkomligt ryser av vällust när jag t.e.x. hör Christer Sjögren, som med sin djupa mullrande stämma, sjunger ”Stilla natt”. 

 Den tjocka bebisen har redan fattat grejen med just julmusik och somnar omedelbart när jag med inlevelse sjunger ”Gläns över sjö och strand”. Även de större barnen är drabbade, då de varje kväll går och lägger sig till anglosaxisk julmusik. Faktum är att de är så hjärntvättade av all julmusik att de faktiskt krävt att jag ska byta tillbaka, vid de få tillfällen jag prövat någon ny musik med t.e.x. valsång, yoga inspirerad musik eller traditionella godnattvisor. Julmusik innebär trygghet. Året runt. För oss alla. Förutom på gymet…

Jag är sannerligen en hängiven och passionerad jul fetischist men det betyder absolut inte att jag är särskilt skicklig! Varje år köper jag en ny kokbok fylld med lockande och läckra recept på julgodis, julkakor och väldoftande julbröd. Köket är i december fullproppat av flera kg vetemjöl, saffran, kardemumma, nejlikor, kanel, smör, nötter, nougat, mandelmassa, choklad i alla nyanser och både ljus, mörk och vit sirap då man aldrig vet när det kan behövas. Mina söner är dock måttligt intresserade av julbak. De deltar motvilligt och dekoration av pepparkakshus är nog det enda som de har visar någon form entusiasm inför men det beror troligtvis mer på möjligheten att äta godis. I år hade jag köpt färdiga pepparkakshus som skulle vara så ”enkla” att montera ihop samt dekoreras med godsaker. Jag hade även inhandlat karamellfärger i regnbågens alla färger då det kändes mer kreativt att röra ihop egna nyanser med florsocker än att köpa de färdiga på tub. Jag såg framför mig hur hela familjen i gemytlig gemenskap skulle spritsa varsitt pepparkakshus på ett vackert, smakfullt och dekorativt vis. Jag myste för mig själv då jag tänkte hur många olika färgskalor man skulle kunna göra, i alla möjliga pastellfärger såsom ljusblått, tourkost och rosa. Flera paket florsocker stod dessutom redo till förfogande, julmusiken skvalade ut genom högtalarna och stearinljusen fladdrade i varje hörn av vårt lilla kök. Småleendes tänkte jag för mig själv:

”Åh vilken mysig och rolig stund vi kommer att ha nu!”

Husen packades upp och naturligtvis var ett av dem sönder men det gjorde inget då det ju är så väldigt enkelt att klistra ihop och laga pepparkakshus. Not! Barnet med det söndriga huset håller på att bryta ihop men jag är (läs fortfarande) lugn och pedagogiskt förklarar jag att det kommer gå så bra att laga det. För med glasyr kan man ju laga nästan allt! 

 

Det går inte bra! Glasyren är för rinnig och som en porös snölavin flyter den ner över taket på pepparkakshuset. Irriterat försöker jag få väggarna att fästa mot varandra men de bara halkar runt i den sockriga sörjan och jag mumlar tyst för mig själv i frustration:

”Fan också! Fäst då! Fastna! Jäkla skit hus! Ska det vara så svårt?!?”

Det är nu vit glasyr överallt! De två andra barnen (som har hela och fint ihopklistrade hus med både väggar och tak) tjatar och stressar mig då de vill att jag ska börja blanda ihop alla de läckta pastellfärger som jag utlovat. På nåt sätt lyckas jag slutligen få väggar och tak på plats, samlar ihop mig för att positivt och glättigt fråga ungarna vilken färg de vill börja med. Jaha, blå! Bra! Blandar ihop en härligt blå nyans av blått och låter ett av barnen börja spritsa. Självklart spricker spritspåsen och alla övergår istället till att med hjälp av en sked hälla, kladda och kleta fast glasyren över husen. Den blå färgen är nu slut och jag blandar snabbt ihop ytterligare två färger men känner samtidigt att jag börjar tappa kontrollen. Barnen fortsätter att lägga på färgglad glasyr i tjocka lager, som om det vore murbruk. Den äldsta sonen har nu bestämt sig för att det går snabbare om man bara vänder skålen med glasyr upp och ner över pepparkakshuset, för att därefter trycka ner ett antal nonstop och karameller som långsamt drunknar i det kompakta lagret av glasyr. Karamellfärgen droppar ner på det nya vita och väldigt dyra köksbordet. Runt varje pepparkakshus har det även bildats som en pöl av glasyr i regnbågens alla färger och min känsla av kontrollförlust växer sig allt starkare. 

 
Barnen har förvandlat pepparkakshusen till ett slags kreativt konstnärsprojekt och de har nu alla övergått till att enkelt bara vända skålar över pepparkakshusen och låta glasyren rinna ner av taken. Lager på lager av olika färger hälls över husen. Lika mycket glasyr som hamnar på husen flyter också ner på köksbordet där den snabbt stelnar till en sockrig massa. Jag blandar nya färger samtidigt som jag desperat försöker torka upp all den karamellfärg som runnit ner över köksbordet, i hopp om att undvika permanenta skador. Ungarna verkar ha gått in i någon slags kreativ zombie glasyr zon, då de helt har slutat svara på tilltal och verkar okontaktbara. Dekorationen har förvandlats till ett vildsint, kreativt och maniskt skapande. Det har blivit som en kapplöpning. Ungefär som när man står på ICA och kassörskan är så snabb att man inte hinner få upp varorna på bandet i jämn takt. Någonstans där får jag nog, då jag inte längre hinner torka upp karamellfärgen i samma takt som de sölar ner. Det går inte längre!

”Stopp! Stopp! Sluta! Nu! Lägg ner skålen. Släpp! Alltså släpp skålen nu. Tack! Nu räcker det. Så. Fint! Nu kan ni gå och tvätta av er men använd inte de nya handdukarna!”

Barnen droppar av en efter en och försvinner. Kvar står jag i en byggarbetsplats av pepparkakshus, fylld av färgad glasyr och söndersmulade polkagrisar. Husen ser helt galna ut. Inte i närheten av något pittoreskt eller smakfullt men rätt så coola ändå och väldigt mycket vår familj.

 
Ungefär så där ser hela december ut. Jag ger mig passionerat in i ett olika julprojekt som mer än ofta slutar i ett mindre kaos och är långt ifrån lika samlat och lugnt som något avsnitt ur Jul med Ernst. Mitt misstag är att jag alltid ska freestyla, experimentera och pröva nya smaker som inte ingår i receptet samt mer än gärna överdosera alla kryddor då jag vill att det ska smaka mycket.  

 I början känns det alltid lika lustfylld och roligt. Jag känner mig lite som Nigella då jag med lätthet och fantasi samt, enligt mig själv, väldigt sensuellt blandar ihop alla ingredienser. Min dotter brukar assistera och iakttar mig roat då varje julbak ofta börjar och slutar på samma sätt. Inledningsvis utropar jag:

”Åh detta blir så bra! Men vad lite ingefära det ska vara? Då smakar det ju inget? Nä, vi tar i lite till. Så där ja! Ska det vara så lite kardemumma? Det kommer ju inte smaka någonting? Äh häll i hela påsen! Ljus sirap? Varför då? Mörk sirap har ju en mycket vackrare färg! Den tar vi. Häll på bara! Lite till. Det är inte så noga!

 

 
Eftersom jag helt tydligt har problem med att följa ett recept så brukar mina egna hopkok naturligtvis relativt snabbt misslyckas. Kolan som förväntas vara mjuk och härlig stelnar till en stenhård massa som endast går att slå sönder med hammare och som äts på egen risk. Knäcken som faktiskt ska bli hård, stelnar istället aldrig utan blir mer som en kletig rinnande sörja, då jag inte haft tillräckligt tålamod att invänta ett korrekt kulprov. 

Så där håller jag på år efter år men egentligen spelar det ingen roll. För mig är just förberedelserna inför julen som är den stora behållningen. Jag älskar dofterna, färgerna och den gemytliga känslan när kolan står och bubblar på spisen. Jag älskar att sitta tillsammans med mina barn och dekorera gula apelsiner med röda band och små väldoftande nejlikor.  

 Jag älskar att klä julgranen och brukar göra det minst två veckor före julafton, då jag vill hinna njuta av julgransdoften och allt som blänker och glittrar tillsammans med mina ungar längre än bara några dagar, då de varannan vecka bor hos sin pappa.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Jag har heller aldrig känt någon riktig julångest med tillhörande stress utan jag älskar verkligen varje stund inför den 24:e december med julklappsinköp, julbak, julmusik, röda ljus, julstjärnor, tända julslingor i trädgården, jultomtar i varje hörn, den gnistrande julgranen, lussebullar, julfilmer, att slå in julklappar och all julmat.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Det är framförallt dofterna, ljusen, musiken och gemenskapen som jag går igång på. Denna julafton var alla barnen hos mig och R, vilket så klart ytterligare förhöjde den lustfyllda och juliga känslan. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 På julafton gled jag runt med rosiga kinder och en lycklig glasartad blick. Allt var så härligt! Så bra! Så mysigt och så fint! Jag grät en skvätt men bara för att jag blev så rörd av min dotters julklapp ”52 saker jag älskar med dig”. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Som nr 15 går det att läsa:

”Att du är en julnarkoman”.

Julafton är för mig som ett härligt, sprakande klimax som fullkomligt exploderar efter ett långt förspel, men dagen efter blir jag nästan äcklad.

 På juldagen gick barnen hem till sin pappa och jag började genast strippa granen. Julstjärnorna togs ner i alla fönster, väck med alla jultomtar, bort med apelsinerna med nejlikor, undan med de röda ljusen, adventsljusstakar och ut med julgranen!

 
Ut! Bort! Tack, nu räcker det!

Efter veckor av julförberedelser är det som om jag har överdoserat julen och efter den 24:e är jag helt mätt och kan nästan inte andas. Allt som varit så mysigt och härligt känns över en natt mer som kvävande och jag städar som en galning ut allt med jultema ur huset. 

 
Kanske beror det på att jag två veckor efter julafton fyller år och avskyr att få födelsedagspresenter i julklappspapper? Eller det faktum att jag alltid börjar frossa i jul tidigare än de flesta? När julafton är över då får jag en intensiv längtan efter tulpaner, våren och ett nytt år fyllt av möjligheter. Nu börjar vi om och tar nästa kliv framåt! 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Ett nytt år innebär för mig att jag bokstavligen även blir ett år äldre, då jag fyller år den 7:e januari. Kanske är det därför som en inventering av hur livet ser ut, vad som är bra men även vad som inte längre fungerar är viktigt att göra för mig mellan jul och nyår? Jag vet inte om jag har blivit så mycket klokare med åren men mitt förhållningssätt till förändringar har helt klart utvecklats. Livet är för kort för att älta och grubbla över det som inte fungerar, över misslyckanden och förluster, då det enligt mig nästan alltid går att göra om och göra bättre. Fast en del saker går ju faktiskt inte att förändra och ibland är det kanske även omöjligt att förändra sitt eget förhållningssätt men det är då det är dags att rensa! Det kan handla om de stora livsfrågorna och relationer likväl som valet av arbete, skola eller en garderob med för många kläder som inte använts på åratal. Jag tror att vårt största hinder inför förändringar är vår egen rädsla inför den tomhet som kan infinna sig när vi släpper taget och gör oss av med det som inte längre fungerar, men just den där tomheten är enligt mig vrålbra! Det finns ett uttryck som säger:

När Gud stänger ett fönster så öppnar han en dörr”

Eller om det var tvärtom?

Tomheten ger oss också en möjlighet att själva välja vad vi vill fylla våra inre och yttre rum med. Min personliga erfarenhet är att det fungerar precis på det sättet. Ibland finns det helt enkelt inte plats för något mer när våra liv fylls av för mycket som inte fungerar. Vi behöver skapa utrymme för det nya men det förutsätter att vi vågar rensa och att vi även är okej med att det ibland blir ett glapp däremellan som under en tid ibland upplevs som tomhet. Det är inte alltid lätt, då känslan av förlust kan ta över och styra våra handlingar, men med lite övning är det fascinerande att upptäcka hur många nya fantastiska saker som kommer in genom dörren när vi släpper taget om det som ändå inte fungerar eller går att laga. 

Nu kanske du tänker att jag slänger ut allt som inte fyller något funktion i mitt liv? Riktigt så är det inte och det finns många saker som jag fortfarande kämpar med för att förändra och få till det bättre, t.e.x. mig själv men med åren har det blivit lättare att genomföra stora och små förändringar samt att släppa taget om det som faktiskt vare sig går att laga eller förändra. Det är självklart svårare när det kommer till relationer men även att rensa förråd och garderober, kan ibland vara nog så utmanande.

Jag är en relativt pragmatisk och rationell människa som avskyr känslan av att sitta som gisslan i en för mig obekväm situation där jag själv inte har möjlighet att påverka eller förändra. För mig är det värre än känslan av tomhet och förlust som kan komma när vi genomför förändringar. Jag kan bli irriterad över människor som år ut och år in beklagar sig över sitt jobb, sina relationer, sitt fullproppade garage, barnens skola, sitt fallfärdiga orenoverad hus etc då det inte är så mycket svårare än att faktiskt göra något åt saken alternativ vara nöjd med det som faktiskt fungerar. Vid tillfällen kan jag även forcera fram förändringar om jag upplever att det står för stilla eller om något inte fungerar. På gott och ont bör kanske tilläggas då en del förändringar faktiskt behöver få tid på sig att mogna…

Personligen behöver jag målbilder i mitt vardagliga liv och även inför ett nytt år men även mindre små delmål är viktiga. Jag lärde mycket av min tid på Profylaxgruppen där en stor del av arbetet innebar att möta förlossningsrädda kvinnor och idag har jag även blivit duktigare på att fira mina egna personliga delsegrar. Det där behöver jag träna mycket mer på och jag kan tycka att det är svårt när det gäller mitt eget liv men tack och lov har jag en handfull kärleksfulla vänner som har påmint mig om allt som jag faktiskt åstadkommit vid de tillfällen då det känns som om jag helt har kört fast. När livet är riktigt tungt så kan det vara svårt att lyfta blicken och ens orka tänka på det närmaste delmålet. Då gäller det att ta små myrsteg framåt. Jag har haft förmånen att vara doula vid ett antal förlossningar och där blir det så tydligt hur stor skillnad små myrsteg framåt kan göra. Jag har träffat många gravida kvinnor som tror att den kraftfullaste målbilden under deras förlossning är att tänka på att de snart kommer att få träffa sin efterlängtade bebis. För en del fungerar det absolut men för många ligger den målbilden för långt fram. Där och då är det en värk i taget som gäller! När det är som tuffast under en förlossning så kan många faktiskt fullkomligt skita i bebisen. De vill ibland inte längre ens ha en bebis utan de vill bara komma ut ur den storm som de befinner sig i. Då gäller snarare små små steg framåt. Att bara ta den här värken. Kanske inte ens hela värken men åtminstone 30 sekunder av den. Sen lite till och lite till. I mitt vardagliga liv använder jag ofta uttrycket en värk i taget. Det kanske känns helt övermäktigt att rensa hela förrådet men att börja med endast en kartong klarar de flesta av!
I slutändan handlar det ändå om oss själva och hur vi tacklar förändringar och motgångar. Att vi nu står inför ett nytt år är för mig en möjlighet att utvärdera det som har varit men även att våga drömma och sätta upp målbilder inför framtiden. Jag vet mina mål inför 2016, vilka är dina?

 Personligen har jag väldigt svårt att klara mig utan målbilder och att inte veta vad jag vill eller hur jag ska göra är för mig tyngre än en nästintill ouppnåelig målbild. Vet jag bara vart jag ska så kan jag börja klättra. Börja göra. En bit i taget. En värk i taget. Ibland går det frustrerande långsamt men så helt plötsligt så lossnar det och jag når fram fortare än jag från början trodde var möjligt. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Jag har fruktansvärt svårt att skjuta upp saker och ett väldigt dåligt tålamod. Det där är en av många sämre sidor som jag dagligen får jobba med. När jag vet vad jag vill så drivs jag som av en stark kraft att genomföra det nu. Om vi t.e.x. bestämt att måla om köket så vill jag börja med det nu då jag inte förstår poängen med att vänta. Ibland kan det bli lite guick and dirty då jag är mer intresserad av att de nyinköpta tavlorna ska komma på plats än att göra ett grundligt underarbete och använda onödiga saker som tar extra lång tid, såsom borr och skruv med tillhörande plugg. Otaliga tavlor hemma hos mig är under hemlighet uppspikade med en enkel spik. De ramlar ner ibland men då spikar jag bara upp dem igen. Huvudsaken är att det blir gjort. Snabbt!

Jag gillar att rensa och slänga saker, då det känns som om jag även rensar upp i mitt inre liv. De katoliker som jag har träffat beskriver bikten ungefär på samma sätt. En slags utrensning där det efteråt ges möjlighet att göra om och göra bättre. Där det ges utrymme att fylla på med nya och bättre saker. 

    Före jul gav vi bort vår alltid lika glada och snälla Rottweiler tik. Det var en långt och noga övervägt beslut och jag var framförallt orolig för barnens reaktion men det fungerade helt enkelt inte längre att ha en stor och krävande hund i vår fyrabarnsfamilj, kombinerat med heltidsarbete och övriga åtaganden. När beslutet väl var taget kände jag en enorm lättnad. Någonstans handlar det för mig om energi in och energi ut. Jag är enormt tacksam och glad över den tid som Lisa fanns hos oss och hon var även den som under min skilsmässa fick mig att varje dag komma ut i skogen där jag kunde hämta kraft men allt har också sin tid. Precis som julafton…

     Barnen då? Tja, de verkar faktiskt också lättade då det i deras uppgifter ingick att rasta hunden i ur och skur men jag är helt övertygad om att de hade reagerat annorlunda om jag själv hade varit tveksam och ångerfull, då känslor faktiskt smittar… 
    • Facebook
    • Twitter
    • Google+
    • Pinterest
    • Gmail
     På toaletten har jag hängt upp min dotters julklapp, då det är enda stället man i huset får läsa ostört. Där sitter jag och läser några av de fina tankar som min dotter har skrivit om sin halvtokiga, arga men också väldigt glada mamma. Som nr 32 läser jag med småleende:

    ”Hur du bara kan börja om”

     Jag hoppas att du under 2016 vågar ta det där klivet som du så länge har velat. Att du genomför allt det där som du hittills inte har trott varit möjligt. Att du uppskattar och njuter till fullo av det fantastiska och vackra i just ditt liv men att du även vågar rensa ut det som äter upp din energi och att du har tillit till att det nästan alltid är möjligt att börja om.

     
    Jag är helt övertygad om att 2016 kommer bli ett omtumlande, häftigt och väldigt roligt år med många mirakel och uppfyllda drömmar! 

    För oss alla!

    GOTT NYTT ÅR!

    /Fanny 

    Pin It on Pinterest