”Hej Fanny!

Stötte på din fina blogg!! Hoppas jag inte tjuvläser, den verkade så ”öppen” så att säga!? Jag är imponerad av ditt sätt att skriva, Måste säga det, E”

Jag läser en av kommentarerna i bloggen och blir blossande glad som alltid när någon tar sig tid att kommentera men även något fundersam och tänker högt för mig själv:

”Är min blogg verkligen så öppen att det känns som om man tjuvläser min dagbok?”

 

 
Jag har alltid skrivit så länge jag kan minnas och med omsorg formulerat mina tankar till text, även då de inte varit ämnade att läsa för någon annan än mig själv. Skrivandet har fungerat som en slags självterapi, med förmåga att lindra infekterade känslor och sortera verklighetens intryck i prydlig bokstavsordning. 

Under många år skrev jag detaljrikt ner mina privata känslor och upplevelser i dagböcker. När jag senare blev mamma för första gången och insåg att min dotter en vacker dag kanske skulle få tillgång till min privata levnadsbeskrivning, så drabbades jag av panik och slutade omedelbart att skriva. Nog för att det är viktigt att vara ärlig mot sina barn men att de skulle behöva läsa sin mammas dagböcker från ”de vilda ungdomsåren”, kändes lite väl magstarkt, även för mig.

Jag bestämde mig för att tills vidare gömma den stora samlingen av dagböcker på något listigt ställe i mitt hem. Många timmar gick därefter åt till att funderade över var jag skulle göra av dem och högt grubblade jag för mig själv:

”Hur ska jag göra mig av med dem för gott? Ska jag bränna upp dem? Men vad är sannolikheten att diskret lyckas bränna böcker på bål?Kanske kan jag riva sönder dem i små bitar? Men det skulle ju ta en evighet! Eller slänger man dem i havet och låter dem sjunka till botten? Men sjunker verkligen dagböcker? Det känns mer som om de skulle flyta?”

Åren gick men de låg fortfarande undangömda i min garderob. En dag packade jag beslutsamt ner dem i plastpåsar som jag knöt ihop, vilket gjorde att de liknade vanliga sopor. Jag hade fortfarande ingen plan men nu skulle de ut ur mitt hem! Med min tvååriga dotter i barnvagnen promenerade jag därefter gata upp och gata ner, på jakt efter en lämplig plats att dumpa dagböckerna. Till slut blev det outhärdligt slitsamt att släpa runt med både barnvagnen och de tunga ”soporna” samt att jag dessutom var höggravid med mitt andra barn. Andfådd och frustrerad över att tvingas ge upp och gå hem med dagböckerna igen, så fick jag plötsligt syn på en stor container. Jag minns att jag tittade mig mycket noga omkring, för att försäkra mig om att jag inte vara iakttagen, innan jag med en kraftansträngning lyckades slänga över plastpåsarna i containern. Ibland tänker jag på om någon hittade mina dagböckerna och kanske behöll dem? Eller var deras öde att slutligen hamna på en soptipp?

 I min blogg har jag valt att skriva personligt med förhoppningen att de som läser den ska kunna känna igen sig. Jag skulle vilja att min blogg gav samma känsla som när man stirrar in i en öppen brasa, där värmen får kinderna att hetta och den glödande elden rensar ut alla onödiga tankar. Att den får läsaren att slappna av och känna att vi alla brottas med livet, fast på på olika sätt. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 
Jag tänker mig att bloggen också kan fungera som en motpol till den annars så översminkade versionen av ”det perfekta livet” som de flesta av oss väljer att presentera, både i sociala medier men även ibland inför vårt eget umgänget. På facebook och instagram visas gladeligen upp bilder och statusuppdateringar där vi hela tiden gör någonting. Vi åker båt, tränar, deltar i lopp, spelar golf, lagar mat, gräver i trädgården, reser, renoverar våra hem och har fredagsmyyyys. Aktiviteterna är ofta neutrala och säger egentligen ingenting om hur vi känner oss och vilka vi är. Likväl definierar vi både varandra och oss själva som förälder, partner, kollega och vän utifrån just dessa aktiviteter. T.e.x. kan den som ser ut att göra många saker tillsammans med sina barn ofta omnämnas som en ”bra förälder”, då de visar upp hur aktiva de är med sina ungar. Frågan är bara om det i ärlighetens namn säger någonting om hur de egentligen är tillsammans med sina barn? Min egen erfarenhet är att de där djupare samtalen med barnen om hur de tänker och känner får en möjlighet att komma fram först när vi gör absolut ingenting. Då vi bara är tillsammans…

 

 Många behöver träna på att göra ”ingenting” då det inte faller sig naturligt för dem. Jag själv kan också uppleva det som en svår utmaning. För om vi inte gör något, vem är vi då? Inte undra på att det idag går att tjäna stora pengar på retreat och kurser där vi ska lära oss att ”bara vara”?! 

 
Det finns också en hets i att hela tiden göra saker, då det blir som ett kvitto på vår egen vitalitet och bekräftar att vi har ett rikt liv. Det hinner knappt bli vår innan vi ivrigt frågar varandra:

”Och vad ska ni göra i sommar då?!”

Det vi gör är helt klart viktigt för oss! När min väninna precis hade förlorat sitt arbete gick hon på ett grillparty, där hon kände ytterst få av gästerna. Hon minglade runt med sitt glas rose och slog sig till sist ner i en hammock bredvid två kvinnor som hon aldrig tidigare hade träffat. I samma ögonblick som hon satte sig ner så frågade en av kvinnorna, utan att ens presentera sig: 

”Jaha, och vad gör du då?”

Det där kan jag bli så fruktansvärt trött på! Naturligtvis förstår även jag att en fråga som ovan är ett försök att konversera men det är så obotligt uttråkande! Vad vi gör verkar idag vara det enda samtalsämnet vi mäktar med? Jag tror att vi hade haft bra mycket mer intressanta samtal, om vi istället någon gång vågade ställa en personlig fråga såsom:

”Vem är du?”

Det är en nyfiken och personlig fråga och inte detsamma som om man plötsligt skulle säga:

”Jaha, har du fått ligga på sistone då?”

Vi verkar ibland vara livrädda för att något av det vi säger skulle kunna uppfattas som alltför privat. Följden av det blir att vi även håller oss ifrån att vara personliga, då det finns en risk att blanda samman de två begreppen. 

En person i en högre chefsposition ska naturligtvis inte lägga ut bilder på sig själv som t.e.x. visar fylleslaget från helgens kräftskiva, men det är ju privata bilder och inte alls samma sak som att vara personlig! Precis på samma sätt som att jag själv inte tycker att det är lämpligt för en chef att ha privata relationer med sina medarbetare, då det försvårar ledarskapet, men en chef kan ju fortfarande vara personlig med sin personal! Att vara personlig är för mig att visa sig mänsklig, vilket jag tror att alla mår bra av. Även människor i chefspositioner och deras medarbetare.

  För mig är det en skillnad mellan att vara personlig och privat men jag kan medge att den stundtals är hårfin. Jag upplever inte att mitt privata liv blottläggs genom att jag skriver personligt om min egen skilsmässa, PMS från helvetet, det ljuvliga men påfrestande bebislivet vid 40+, den stundtals kaotiska men också härliga tillvaron som fyrbarnsmorsa, livet som skild och mina egna erfarenheter av bonusfamiljen. 

 

 
I mitt tidigare liv, då jag arbetade på Profylaxgruppen, så hade jag förmånen att hålla seminarium för barnmorskor i ämnen som pedagogik och bemötande. Barnmorskeutbildningen erbjuder knappast någon form av pedagogik men en nyexaminerad barnmorska förväntas ändå kunna hålla en föräldrautbildning? Ett hett ämne under dessa seminarium var just skillnaden mellan att vara privat och personlig. Att berätta ett personlig exempel, som föreläsare eller utbildare, gör att deltagarna blir mer engagerade och det skapar intresse. Många gånger kan faktiskt just det där personliga exemplet vara det enda man kommer ihåg efter en föreläsning. Det förutsätter dock att det finns ett syfte med det man säger. Om en barnmorska som håller i en förlossningsförberedande kurs berättar ett personligt exempel från t.e.x. sina egna förlossningar, kan hon på så sätt väcka deltagarnas nyfikenhet, då exemplet är kopplat till ämnet. Om hon däremot skulle dra ett privat exempel såsom att hon t.e.x. bråkade nåt så helvetiskt med sin make imorse, då finns det inte längre ett syfte. De flesta av barnmorskorna hade enormt svårt för att ens ge ett personligt exempel i sin inledande presentation. De fick öva många gånger för att låta bli att rabbla upp en mängd fakta såsom i vilket år de tog examen, något som ingen ändå kommer minnas. En av barnmorskorna kunde inte alls förhålla sig personligt till de föräldrar hon träffade, med argumentet att hon inte kunde vara privat med sina patienter. Jag frågade henne vid ett tillfälle:

”Jamen du gör ju vaginala undersökningar? Mer privat än så kan det väl inte bli?”

 

 
Det mest privata som jag hittills har skrivit om i min blogg är faktiskt Birgit Silverstråle. Till skillnad från mig, så dör Birgit av skam varje gång jag skriver ett ord som t.e.x. mens. Hon anser att det är alltför privat för att dela och fullkomligt gränslöst, men för mig är det inte så märkvärdigt! Det är inte heller en stor sak för mig att berätta om t.e.x. när jag mitt i natten var så kissnödig att jag till sist i ren desperation valde att använda en av bebisens blöjor, då utedasset låg 100 meter bort. Jag känner mig inte utlämnad när jag beskriver den sorgsna och vilda längtan som spränger i bröstet, då mina barn varannan vecka bor hos sin pappa eller om den bedövande tunga skuld som jag har förmåga att känna för allt och alla. För mig är de alla personliga exempel, som förvisso beskriver en liten del av min person och som jag väljer att bjuda på.

 
Jag är en uttåtriktad, uppriktig och öppen person men ändå finns det bara några få människor som verkligen känner mig. Min öppna frispråkighet tror jag också fungerar som en slags mask, för att dölja mitt verkliga privata jag…

 Hur vi förhåller oss till vår omgivning och vad vi väljer att berätta om oss själva, skiljer sig ju så klart från person till person. Till skillnad från mig så skulle R aldrig dela med sig av sitt liv såsom jag gör i bloggen. För honom är det samma sak som att göra sig själv sårbar. Å andra sidan är han heller inte ett dugg intresserad av att visa upp allt han gör i sociala medier, för att få uppskattning och bekräftelse. 

Det finns självklart oändligt mycket av mitt privata liv som jag (ännu) inte har skrivit om i bloggen. Det som är för smärtsamt. För skamligt. För sorgligt. För tragiskt och traumatiskt. Det som skulle kunna kränka nära och kära, gå för djupt in i min egen och familjens privata sfär. 

Jag tror däremot att vi alla har en längtan efter det som berör oss på ett djupare plan. Varför är det annars så många som älskar Mia Skäringer? Jo, för att det är befriande att läsa hennes texter då hon genom sin öppenhet avväpnar allt motstånd. Hon väcker en slumrade del inom oss och vågar lyfta fram det som inte bara är vackert. Som om vi delar samma hemlighet och det tror jag gör att vi känner oss mindre ensamma. Naturligtvis är det också spännande att få en inblick i någon annans privata sfär. Det ger en hisnande och lite förbjuden känsla. Som att smygläsarna en dagbok. 

 
Min erfarenhet är att det vi upptäcker då vi vågar öppna oss, även om det som är lite fult i våra liv, inte alls behöver betyda att vi blir knivhuggna i ryggen. Snarare tvärtom! Responsen blir istället ofta att vi med förvåning möts av kärlek och tacksamhet från vår omgivning, för att vi har varit modiga nog att dela med oss genom att glänta lite på dörren till vårt hemliga rum.

Jag kommer att fortsätta blogga under hela min mammaledighet. Kanske vågar jag berätta mer? Kanske inte? Det jag vet är att jag verkligen älskar att skriva men det tar däremot väldigt mycket mer tid än jag från början trodde.  Min dröm är att bloggen ska kunna ge mig en liten extra inkomstkälla så att jag kan gå ner i arbetstid. Det hade gjort det möjligt att även efter föräldraledigheten få tid till att fortsätta blogga och gett mig utrymme att utveckla skrivandet i någon form. För att kunna tjäna en extra slant på en blogg, så krävs det ju så klart att människor verkligen gillar att läsa den! Då allt idag är mätbart räknas även hur många människor som läser den, antalet personer som gillar bloggen på Facebook, antalet kommentarer och prenumeranter samt hur många gånger ett inlägg har delats. Men i slutändan är det ändå bloggens innehåll som avgör om den är framgångsrik…

Om Du faktiskt tycker om att läsa min blogg så blir jag oändligt tacksam om du personligen vill bidra med att dela den vidare! Jag själv hoppas att även i framtiden kunna fortsätta att skriva texter som är personliga och ibland kanske även på gränsen till privata

Fyll in din e postadress pch prenumera. 

Pin It on Pinterest