Jag insåg ganska direkt att om jag skulle kunna skriva något om omgivningens reaktioner vid en skilsmässa så krävdes det i viss mån även en skildring av de sista åren i mitt äktenskap. 

I mitt tidigare blogginlägg ” gränsen till det privata” skriver jag om att våga vara mer personlig. Denna gång är jag snuddande nära det privata och kanske är det anledningen till att det tog en evig tid att få klart den här texten? Det var även den svåraste och mest utmanande blogg som jag hittills har skrivit, då det krävdes att jag var helt ärlig, om jag skulle få svar på mina frågor.

Vad är det som avgör hur omgivningen reagerar vid en skilsmässa? Är reaktionen alltid densamma eller varierar det från fall till fall?

Hur såg mina egna värderingar kring äktenskap och skilsmässa ut, innan jag själv skilde mig? Har de förändrats?

Är en skilsmässa alltid betraktad som förkastlig eller har vi idag mer tillåtande sociala normer? 

Vad har du själv för tankar om skilsmässa och vilka är dina värderingar kring äktenskapet?

En bekant till mig hade ett utåt sett fantastiskt äktenskap som senare visade sig vara en tragedi. Efter många år kom det fram att hennes man hade fysiskt och psykiskt misshandlat både henne och barnen. Till sist tog hon ut skilsmässa och hade även modet att polisanmäla sin x man. Jag kan inte ens föreställa mig det helvete som hon måste ha genomlidit! Hur hennes närhet reagerade när hon äntligen tog steget och skilde sig, är ju troligtvis långt ifrån min erfarenhet av omgivningens reaktion vid min egen skilsmässa.

Att det ska gå så långt att någon av parterna i ett äktenskap till sist blir förälskad i en annan person är troligtvis det absolut sämsta sättet att lämna ett äktenskap på och inget att rekommendera! Jag trodde väl aldrig att det skulle hända mig men det gjorde det! Det var också den officiella förklaringen till skilsmässan och naturligtvis påverkar det omgivningens förhållningssätt. 

 Före min egen skilsmässa så hade jag ett flertal gånger hört mina skilda väninnor berätta om de ibland starka reaktionerna från omgivningen som de möttes av när de skilde sig och hur deras sociala liv markant hade förändrats. Det var aldrig något som jag funderade så mycket över förrän jag själv insåg att min egen skilsmässa faktiskt påverkade hela min omgivning, på ett eller annat sätt. 

 

Med erfarenheten av en skilsmässa i bagaget, skulle jag idag aldrig drömma om att döma någon som har bestämt sig för att skiljas. Än mindre skulle jag ifrågasätta om personen ifråga verkligen har tänkt över sitt beslut. Personligen känner jag ingen som lättvindigt har utsatt sig själv eller familjen för en skilsmässa utan att dessförinnan ha grubblat över skilsmässans för- och nackdelar, under en väldigt lång tid. 

 Det är lätt att vara efterklok men det finns två saker som jag så här i efterhand ser att jag hade kunnat göra annorlunda och som jag brukar råda de väninnor som själva överväger skilsmässa. Det ena är att jag borde ha tvingat min x man att gå i parterapi flera år innan vi skilde oss. Förvisso tror jag att vi hade skilt oss ändå men då hade jag åtminstone kunnat hänvisa till alla terapeutbesök och på så sätt ”bevisa”, både för mig själv, min x man och omgivningen att jag verkligen hade försökt få vårt gemensamma liv att fungera. Nu var det få som verkligen visste om hur vårt äktenskap såg ut, vilket gjorde att det kom som en chock för många i min närhet. Det andra är att jag faktiskt borde ha skilt mig mycket tidigare, innan det gick så långt att jag blev kär i en annan man, då jag under lång tid hade känt att vårt äktenskap var dömt att misslyckas men jag saknade en måttstock över hur olycklig man bör vara för att ”få lov” att skilja sig. 

 
Jag grubblade över hur många procent ”olycklig” som krävdes för att få tillåtelse att skilja sig och jag grunnade över hur alla andra egentligen hade det i sina äktenskap? Jag betraktade äktenskapen i min omgivning och funderade över hur deras relation såg ut. Var de lyckliga eller olyckliga och i så fall hur olyckliga? Försiktigt började jag även intervjua de vänner som redan hade gått igenom en skilsmässa, för att ta reda på vad som fick dem att skilja sig och jag frågade ofta mig själv:

”Ska det verkligen vara så här?

Jag lät åren passera utan någon parterapi men fortsatte att fundera på skilsmässa trots att det då kändes helt otänkbart, eftersom det var en inpräglad värdering hos mig själv att man inte skiljer sig om det finns barn med i bilden. Istället gjorde jag det klassiska, som många par gör när det börjar knaka i fogarna och födde vårt tredje barn.   

 Jag ansåg även att jag var tydlig mot min dåvarande man, om hur jag kände inför vårt äktenskap, eftersom jag vid varje blossande konflikt tog upp ämnet skilsmässa. Så här i efterhand kan jag delvis förstå att min x man aldrig tog mina ord på allvar och inte förstod eller ville inse att det jag sa faktiskt var sant. För hur många av oss säger inte saker som vi absolut inte menar när vi bråkar? Naturligtvis borde jag istället ha uttryckt mina verkliga känslor vid ett bättre valt tillfälle än när vi grälade men där och då förmådde jag inte bättre än så. Jag tänkte även hela tiden att jag kanske bara hade någon form av livskris som skulle gå över av sig själv.

Det gjorde den inte utan istället förvandlades jag till en överaktiv duracell kanin med en alltid fullbokad agenda. Jag jobbade mycket på helger och kvällar då jag höll profylaxutbildningar samt tog mig an mängder av doulauppdrag, där jag coachade födande kvinnor på förlossningen, vilket var enormt berikande och meningsfullt.

 

http://www.profylaxgruppen.com/
Under de sista åren av äktenskapet arrangerade jag även många stora fester i vårt hus. Det var födelsedagsfester, kräftskivor, glöggfester, midsommarfirande och helt vanliga fester med massor av folk, mat, drinkar och musik! 

 Jag fyllde vårt hem med festsugna människor som tillsammans med oss firade, dansade, skrattade och skålade. Festerna och våra glada gäster gjorde att livet för en stund kändes enkelt, lätt och roligt! 

 Vi hade även ofta gäster eller så var vi bortbjudna på middag och så gott som varje helg i min kalender var uppbokad långt fram i tiden med olika sociala aktiviteter. Det var ingen strategi som jag planerade men så här i efterhand kan jag se att denna överaktiva period av socialt umgänge och mycket arbete fyllde ett tomrum. Det minimerade även vår egen privata tid, vilket gjorde att det fanns få tillfällen och lite tid till ett djupare samtal med varandra.

 
Vid de tillfällen då vi faktiskt var ensamma hemma åt vi mängder av Ben&Jerry glass under tystnad och avverkade ett maraton av tv-serier. Vi kunde även sitta i varsitt hörn av soffan och surfa på varsin mobil. Av någon outgrundlig anledning började vi att skicka små meddelande på Facebook i varandras statusuppdateringar, från varsin sida av soffan, utan att egentligen prata med varandra. Det var mycket små hjärtan och gulliga meddelanden som vi i offentlighetens ljus visade upp. Det var som om vi försökte stärka vårt eget varumärke som ett gift par samt bevisa för både oss själva och omgivningen att vi var väldigt lyckliga. Långt senare berättade en av mina närmaste väninnor att när hon läste mina puttenuttiga kärleksbetygelser, som var så långt ifrån mig som man kan komma, så förstod hon på en gång att något inte stod rätt till. Än idag blir jag alltid misstänksam när par skriver öppna kärleks meddelanden till varandra på Facebook och tänker skeptiskt att deras relation troligtvis inte är särskilt bra. Personligen tänker jag att man gör så om man är så osäker relationen att man ständigt behöver bekräfta den för både sig själv och inför hela världen. Idag skickar jag istället privata sms till R om jag vill ge en kärleksförklaring eller ännu hellre så pratar jag med honom!
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Vårt knakiga äktenskap var under denna tid inget som vi delade med omgivningen utan istället visade vi upp en fasad som det lyckliga, förälskade och väldigt sociala paret. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Flera år före skilsmässan hade jag ett samtal med en nära väninna, där jag anförtrodde henne att min största rädsla var att bli kär i någon annan än min man. Jag berättade att jag även var tacksam över att jag arbetade på Profylaxgruppen eftersom samtliga medarbetare där var kvinnor, vilket i min värld då skulle minska risken att träffa någon annan. Så här i efterhand så inser jag ju att det är ett fullkomligt absurt resonemang som tydligt visade att jag inte var lycklig i mitt äktenskap! För hur många människor går omkring och är livrädda för att bli förälskade i någon annan än sin partner?! Min väninna tittade länge på mig innan hon mjukt sa:

”Nä Fanny, det är faktiskt inte riktigt normalt att gå runt och vara rädd för att bli kär i någon annan än sin man! Är det så att funderar på att skilja dig?”

Jag kunde inte svara henne ordentligt utan viftade istället undvikande bort frågan. 

 En dag hände också det som jag så länge hade fasat för! R klev in genom dörren och mitt trygga liv som en gift trebarnsmor kapsejsade totalt då jag plötsligt insåg att jag levde tillsammans med ”fel man”.    
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Det var en helt fruktansvärt och totalt överdjävligt tid! Långt ifrån den ljuvligt härliga romantik som en förälskelse under normala förhållanden innebär. Jag vare sig vill eller kan berätta mer om vad som hände därefter. Inte ens ord som kris och kaos är tillräckligt kraftfulla för att beskriva den närmaste tiden. Den brutala insikten att jag ville skilja mig och att det inte fanns någon väg tillbaka slog mig så våldsamt att jag stundtals knappt kunde andas. Ändå var jag fast besluten att skilja mig och målmedvetet stapplade jag framåt mot en ny men okänd framtid.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Allt det som jag under så många år hade vägrat erkänna för mig själv, gick nu inte längre att förneka och R blev den katalysator som jag tydligen behövde. Det var aldrig så att R gav något löfte om att han skulle vänta på mig och det var heller inget som jag förväntade mig av honom. Jag var sex år äldre och hade dessutom tre barn medan R inte alls hade någon erfarenhet av ungar eller trebarnsmorsor heller för den delen. Våra förutsättningar var mikroskopiska men jag hade bestämt mig för att skilja mig, vare sig R fanns där eller inte. De som har läst mina tidigare blogginlägg vet nu redan att det faktiskt slutade ganska lyckligt men först efter en lång period av blod, svett och tårar.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Mot alla odds fortsatte jag och R vårt gemensamma liv och idag skulle jag så här i ”offentlighetens ljus” faktiskt våga påstå att vi är det man kallar ”lyckliga” men vägen dit har stundtals varit både lång och mödosam.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Min skilsmässa gick till slut igenom den 31 augusti 2012. Kanske var det slumpen eller ödets ironi men 31/8 var även dagen då jag tio år tidigare hade gift mig. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Att skilja sig innebär alltid många utmanande förändringar, vilket gör att jag har oerhört svårt att tro på resonemanget att människor skiljer sig utan lång eftertanke. Min erfarenhet är att personer som utbrister:

”Herregud, folk skiljer sig ju hur lätt som helst nuförtiden!”

är ofta människor som själva inte har upplevt en skilsmässa. Det finns inte en enda av mina frånskilda vänner som efter sin skilsmässa har sammanfattat den som enkel, sorglös och okomplicerad även om skilsmässan skedde i samförstånd och utan blodiga konflikter.

Oftast är det kvinnan som tar initiativet till skilsmässa. I grova drag initierar kvinnan i 70 procent av fallen, mannen i 20 procent, och båda två i 10 procent. Skillnaden mellan hur män och kvinnor förhåller sig till skilsmässa och varför statistiken ser ut som den gör kommer jag skriva mer om en annan gång men naturligtvis är det mycket enklare om båda parter är överens! 

 En god vän berättade nyligen att hon och hennes man gemensamt beslutat sig för att skiljas. De har aldrig bråkat och är goda vänner men kärleken till varandra som man och kvinna tog helt enkelt slut en dag. Jag berättade om att jag skriver en blogg om omgivningens reaktioner vid skilsmässa och ville gärna höra om hennes egen upplevelse då jag var nyfiken på om den var väldigt annorlunda från min erfarenhet. Hon skulle fundera och en stund senare kom ett sms:

”Har tänkt på det där med skilsmässa o tror att det är för tidigt för mig att egentligen säga ngt annat än att omgivningen verkar ta det lika hårt eller hårdare än vad man själv gör…en granne berättade att hon hade gråtit! När hon hörde att vi skulle flytta…”

Jag kunde inte låta bli att le igenkännande när jag läste hennes sms. Reaktionerna vid min egen skilsmässa var varierande och kunde ibland överraska mig då det aldrig gick att förutspå på vilket sätt personer i min närhet skulle reagera. 

Jag minns ett telefonsamtal precis efter det att skilsmässan var ett faktum. Det var med en mamma som hade barn på samma dagis och egentligen var det aldrig min avsikt att då avslöja att vi skulle skilja oss, då syftet med samtalet gällde våra barn. Jag antar att hon hörde på min röst att någonting inte stod rätt till. Okonstlat frågade hon mig rakt upp och ner hur jag mådde. Hennes rättframma fråga överrumplade mig men var samtidigt så befriande då det var tungt att ensam bära en så stor hemlighet. Jag berättade allt medan hon lyssnade utan att avbryta mig och jag hörde i luren att hon grät. Det visade sig att hon själv hade en liknande erfarenhet som jag, då hon lämnade sina barns pappa för en ny man. Min historia berörde henne djupt då den väckte upp gamla känslor. Det blev ett långt samtal där hon berättade om sin egen skilsmässa, hur omgivningen hade reagerat och för första gången kände jag att det fanns någon som verkligen förstod och som hade samma erfarenhet i bagaget. 
Alla reaktioner från omgivningen var ju naturligtvis inte lika förstående. En av mina vänner reagerade betydligt kraftfullare när jag berättade att jag skulle skilja mig och att den utlösande faktorn dessutom var att jag hade fallit för en ny man. Det var som ett förhör där jag blev hårt ifrågasatt om mitt äktenskap verkligen var så olyckligt som jag hävdade, eftersom jag aldrig hade sagt någonting om det. Hon var även kritisk till om jag verkligen hade försökt lappa ihop det, om det nu var sant att mitt äktenskap var så dåligt? Det var hennes uppgift som min vän att ifrågasätta mig och mitt beslut hävdade hon, då hon tvivlade på om jag verkligen hade tänkt igenom allt med hänvisning till att jag ju var en väldigt ”spontan” person som lätt blev uttråkad och kastade mig in i nya situationer. Det fanns ett desperat tonfall i hennes röst, nästan som om det var vi två som skulle skilja oss. Kanske är det en väns uppgift att ifrågasätta och inte bara vara en ja-sägare men det jag verkligen hade behövt var någon som bara lyssnade. 

 Jag har interjuvat flera av mina skilda väninnor och bett dem skriva en rad kring hur de upplevt reaktionerna från omgivningen vid skilsmässan. De flesta beskrivningarna påminde mycket om varandra men en av mina vänner skrev så här:

”Jag minns inte så värst mkt om jag ska vara ärlig! Allt var som i ett töcken eftersom jag var så jäkla slut. Mina föräldrar tyckte nog det var jobbigast tror jag! Än idag så fattar de inte riktigt varför vi inte kunde fortsätta tillsammans, vi som aldrig bråkade typ. Vi hade mest umgåtts med mina vänner o jag fortsatte med det så klart. Hans vänsida har jag inte hört eller sett röken av. Jag får ff höra ofta att vi nuförtiden ger upp alldeles för fort och inte kämpar.”

Att jag inte hade berättat om hur jag kände inför mitt äktenskap eller kanske snarare att jag förnekat det bidrog säkert till att beslutet att skiljas uppfattades som impulsivt och oigenomtänkt. Det faktum att jag ärligt kan erkänna att jag även tillhör skaran av öppna, spontana, lätt smågalna och känslostyrda människor gjorde att en del av min omgivning betraktade mig som om jag hade någon form av psykos eller en svårartad form 40-års kris. 

 Jag var heller inte intresserad av att förklara eller försvara mig. Tyngd av skuld tyckte jag någonstans att jag också förtjänade omgivningens kritik, då värderingen man skiljer sig inte även var en djupt förankrad norm hos mig. Att dessutom bli kär i en annan man under äktenskapet var ju självklart inget som jag var stolt över! 

Jag möttes av ett flertal liknande reaktioner och i efterhand så kan jag se att mitt beslut att skilja mig för en del blev personligt då det även väckte tankar och starka känslor kring deras eget äktenskap. Jag fick många gånger höra kommentarer som:

”Nej ge inte upp! Du måste kämpa!”

”Tänk på barnen!”

”Har du verkligen tänkt över det här? Det måste ju gå att laga?!”

De som skiljer sig bryter också mot en norm, som fortfarande är djupt rotad i vårt samhälle och trots att fler människor än någonsin skiljer sig så väcker en skilsmässa fortfarande enormt starka känslor! Många använde även argumentet att jag måste tänka på barnen! Som om jag inte redan hade gjort det och fortfarande gör, i varje stund av mitt liv?! 

 Den senaste forskningen visar dessutom att, trots det att skilsmässobarn har varit med om flera omvälvande livshändelser, som flyttningar, sämre ekonomi och konflikter mellan föräldrarna, mår de i slutänden lika bra som sina jämnåriga i intakta familjer. Det är alltså inte alltid vad som händer i barns liv som ger stora trauman, det är på vilket sätt man hanterar motgångarna och sorgerna som avgör! Hur många barn har inte gifta föräldrar som bråkar oavbrutet med ständiga konflikter som skapar en orolig och otrygg miljö för dem? Jag filar redan på ett blogginlägg om detta…

Att jag som kvinna och mamma dessutom blev kär i en annan man var dessutom oerhört provocerande för många. För så gör man ju bara inte! Punkt! Min x man betraktades som ett offer och jag var förövaren! De som blev mest provocerade var faktiskt ofta män och jag kunde ibland få höra av deras fruar vad de egentligen tyckte och tänkte om mig. Ibland funderar jag över om det hade varit annorlunda om jag själv hade varit en man? 

Det fanns även en slags rädsla för en ”smittorisk”, där mitt beslut att skiljas skulle ”inspirera” andra och orsaka nån form av dominoeffekt där fler (olyckliga) äktenskap slutade i skilsmässa. Jag minns ett möte med en mamma utanför dagis, under den tuffaste perioden av skilsmässan. Trött, ledsen och i en kaotisk livssituation förmådde jag mig ändå att fråga hur hon mådde. 

 Hon tittade på mig med rädsla i blicken och svarade nervöst:

”Ja vi har det bra! Väldigt bra faktiskt! Alla mår bra och vi är väldigt lyckliga tillsammans!”

När skilsmässan var som mest inflammerad försvann en del gemensamma vänner och några av min x mans familjemedlemmar visade även sitt ogillande genom att blockera mig på Facebook.  

 Även inbjudningar till parmiddagar upphörde för oss båda men det tillkom även nya vänner som jag inte hade räknat med. Jag kommer för evigt vara tacksam mot särskilt ett par, som både jag och min x man kände. De var även en av dem som inte blev särskilt förvånade över att vi skilde oss och de första och enda som även bjöd in mig och R på middag. Därutöver var det mestadels ensamstående eller skilda mammor som öppnade sitt hem och sina hjärtan för mig och R. De hade ju själva erfarenheten av att stå utanför det sociala umgänget med parmiddagar, där endast jämna par bjuds in. 

En av mina skilda väninnor beskriver sin upplevelse av det sociala livet efter skilsmässan så här:

”Normala kärnfamiljer vill gärna umgås med andra normala kärnfamiljer – gärna med lika många barn som stämmer in i ålder med varandra.  När jag var gift kunde någon ringa och fråga om vi ville komma på middag, men när jag sa att min man jobbade den kvällen så blev det inget. Oavsett om man är gift (och ensam) eller singel med barn så blir man inte ofta hembjuden på ”parmiddagar”. Vet inte riktigt varför? Behöver mannen i familjen en annan man att prata med eller tycker han att det är tråkigt annars? Man får liksom en känsla av att andra känner sig obekväma när man är ensam. Jag är lyckligt skild och har en fantastisk relation till min exman. Alla vet att vi oxå umgås. Ändå skulle ingen komma på tanken att bjuda hem oss tillsammans med våra barn. Trots att vi båda är singlar.”

De reaktioner som R mötte i sin närhet var inte fullt lika varierande och kraftfulla. Hans omgivning ställde sig mest frågande till vad han skulle med en gift, mycket äldre kvinna som dessutom redan hade tre barn?! Det fanns ju ett smörgåsbord av barnlösa, ogifta och yngre kvinnor?! Därtill brukade det även tillkomma nyfikna frågor om hur man egentligen går tillväga för att ”stjäla en fru”.

 Forskaren Per Simonsson vid Stockholms universitet skrev sin avhandling i ekonomisk historia om maktförhållandena i svenska hem under 1900-talet och kom fram till att en skilsmässa kunde göra underverk för balansen i hemmet. Per  Simonsson tror att det än idag finns ett par barriärer för svenskar i skiljastankar:

”Idag finns ekonomiska, men framför allt sociala hinder kvar. Jag tror att samhället än i dag har en idé om att kärnfamiljen är det självklara valet för hur man bör organisera sitt liv. Man blir väldigt uppfostrad i den tanken. Tanken att bryta mot det här är än så länge ett stort steg.
Det här är två höga trösklar. Men även de lär sjunka i takt med ekonomisk utveckling och mer tillåtande sociala normer.
Frågan är hur långt det går. Kanske finns det snart bara en typ av gifta par kvar, de som av någon anledning fortfarande trivs ihop.”

Månaderna passerade och jag och min x-man började kommunicera igen. Vi ansträngde oss även för att barnen skulle känna att vi hade ett gott samarbete. Det var inte helt ovanligt att vi åt gemensam middag: jag, min x man, våra barn och R. Vid ett tillfälle la jag upp ett foto från en av dessa middagar vilket verkade vara enormt förvirrande för omgivningen. Jag fick straxt därefter ett sms från en god vän som skämtsamt men även något förbryllat frågade:

”Ligger du med dem båda två?”

Lika obekväm som omgivningens förhållningssätt var till vår skilsmässa, var de nu istället förbryllade över att vi kunde umgås. Många tror dessutom att de vid en skilsmässa måste ”välja sida”, vilket kan vara en av orsakerna till att inbjudningarna till sociala sammankomster uteblev i samma stund som skilsmässan blev offentlig. Jag tror att man kan vänja sig vid mycket och så småningom förstod ändå alla att vi faktiskt kunde umgås privat och då började det långsamt trilla in inviter till fester och middagar där både jag och min x man var bjudna. 

Det skulle dock dröja länge innan R fick någon inbjudan till det gemensamma sociala livet men samtidigt förstår jag också att omgivningen var skeptiskt avvaktande, då R var ”mannen som stal en fru”! 

Det finns de bonusföräldrar (och biologiska föräldrar!) som gärna visar upp hur ”duktiga” de är med sina bonusbarn i olika sociala medier för att få någon slags bekräftelse men det där har aldrig intresserat R. Idag sköter han samma markservice, läxläsning och uppfostran i vår vardag som jag, med allt som rör barnen, hemmet, aktiviteter och skola. Redan från första stund har R alltid satt mina ungar i första rummet men få känner till hur mycket tid, energi och inte minst pengar han lägger ner på de barn som inte är hans biologiska barn. Han är inte barnens pappa men han är en förälder, som är minst lika närvarande och engagerad som jag själv och barnens biologiska pappa, ibland faktiskt mer! Allt han gör för barnen, gör han för deras skull och det ligger inte i hans natur att skryta om sin egen förträfflighet för att få någon form av erkännande.

 Tack och lov skiter R faktiskt fullkomligt i vad alla tycker och tänker om honom, vilket jag är tacksam för! Om R hade varit känsligare för omgivningens omdöme och kritiska inställning så hade han troligtvis inte stått ut särskilt länge i vår situation, men å andra sidan kanske han heller inte hade haft modet att bryta mot ett antal sociala normer. 

Idag blir vi faktiskt bjudna på parmiddagar till både nya och gamla vänner. Det kanske låter märkligt men varje gång det sker så känner jag en tacksamhet, då det fanns en tid när vi uteslöts från de flesta sammanhang. Ibland blir vi även inbjudna till större sociala sammankomster, där även min x man ofta deltar. 

 De flesta i vår omgivning har väl även nu förstått att jag faktiskt inte hade en psykos när jag skilde mig, då de ser att jag fortfarande lever tillsammans med R och att vår kärlek var verklig och sann samt att vi ju idag även har fått ett gemensamt barn.    
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Det fanns dock en tid då R blev helt ignorerad av andra föräldrar när han t.e.x. stod på en fotbollsplan och kollade på en av ungarnas matcher eller när han handlade i den närliggande affären där samma föräldrar inte hälsade. Idag hälsar faktiskt alla men det finns fortfarande ett fåtal personer (samtliga män) som förvisso säger hej men som därefter ignorerar honom och de visar heller aldrig något intresse för att lära känna honom genom att ta initiativ till samtal. Om R hade kommit in i mitt liv efter skilsmässan så är jag faktiskt övertygad om att fler hade hälsat honom välkommen och troligtvis hade även fler män i min omgivning i större utsträckning bjudit in honom i ”den manliga gemenskapen”. 

Jag har någonstans på vägen lärt mig att det är faktiskt endast de två som levde i äktenskapet tillsammans, som verkligen kan svara på hur deras relation såg ut.

Det var ju t.e.x. aldrig någon som förstod hur kvinnan som blev misshandlad av sin man levde i sitt äktenskap förrän hon tog ut skismässa. De flesta relationer är ju tack och lov inte lika tragiska men ytterst sällan känner omgivningen till hela sanningen om ett äktenskap då dess rätta jag visar sig först när festen är över och alla har gått hem. Det räcker ju om du ser till dig själv. Känner din omgivning verkligen till allt om din egen relation?!

Det finns många saker som jag har lärt mig av min egen skilsmässa. Jag tror att mitt eget sätt att bemöta en människa som precis ska skilja sig är betydligt bättre nu med erfarenhet av en skilsmässa. Jag skulle t.e.x. idag aldrig säga:

”Åh vad tråkigt!”

om en vän berättade att de ska skiljas, eftersom det för henne kan vara det bästa som har hänt, vad vet jag om det egentligen?

Man kan fråga sig varför vi ofta tycks glömma bort att behandla andra såsom vi själva önskar bli behandlade? Detta gäller inte bara skilsmässor utan hur vi bemöter alla medmänniskor när de befinner sig i svåra situationer! Saknar vi förmåga till empati och kan endast känna för det som rör oss själva? Tänker vi att ”det kommer aldrig hända mig” men tänk om det en vacker dag gör det då? Hur hade vi då velat bli bemötta? Om det är något jag har lärt mig så är det att inte säg ord som aldrig eller alltid, för även du kan drabbas av en skilsmässa och vem ska du vända dig till då?

Jag avslutar den här bloggen med den bild som under veckan berörde mig och många andra, djupt in i själen! En bild som var den egentliga orsaken till att det tog så vansinnigt lång tid att färdigställa det här inlägget. Det kändes plötsligt så futtigt att skriva om ”hur folk reagerar när man skiljer sig”! En del har ansett att bilden är för stötande för att dela vidare, men för mig är det mer stötande att barn drunknar och spolas upp på stränder, när mer hade kunnat göras för att förhindra det! Jag var verkligen på vippen att byta ämne när det slog mig att allt faktiskt handlar om empati eller kanske bristen på empati – fast i stor och liten skala!

 

    

Känner du dig lika förkrossad, illa berörd och frustrerad som jag, när du ser den här bilden? Bra!

Gå in på http://vigorvadvikan.com/ och swicha över pengar!

Ser denna gång mer än någonsin fram emot era kommentarer!

Tills dess, ta hand om varandra!

/Fanny 

 

Pin It on Pinterest