Jag fulgrät och hulkade i famnen på en av fröknarna den dagen då min nu 7-årige son slutade dagis för att ta steget in i skolans värld. 

Mina tre äldsta ungar har alla gått på samma dagis. Det har varit som ett andra hem under många år, fyllt av engagerade och kärleksfulla pedagoger som har haft förmågan att se varje barn och möta deras enskilda behov. Ett dagis med fröknar som kramade mig länge den dagen då jag berättade att jag skulle skilja mig, med medkänsla och fria från dömande moralkakor. Nu var det slut. The end. Det var som att säga farväl till en väldigt nära vän utan möjlighet att mötas igen. 

 Trots att jag är lagd åt det mer rationella och pragmatiska hållet och ofta kan släppa taget om det som har varit så värkte nu mitt hjärta av separationsångest. Det kändes nästan som om någon hade dött och jag skulle aldrig mer få komma in genom dörren och hälsas välkommen av fröknarna på morgonen. Trodde jag, men livet ville något annat visade det sig senare, för man ska aldrig säga aldrig…
Så kom han en dag. Vår tjocka och glada bebis. Efter tre missfall och vid 41-års ålder hade jag slutat hoppas, men livet ville återigen annorlunda. 

 
Till hösten börjar min lilla fyra på samma fantastiska dagis som sina syskon samtidigt som min nyblivna tonåring börjar högstadiet. Livets stora och små kontraster. Det händer att jag får kommentarer från omgivningen såsom:

”Är det inte jobbigt att börja om igen och gå tillbaka till dagistiden?”

Tja? Jag ser ju inte direkt fram emot kräksjukan som verkar vara obligatorisk för dagisbarn men för mig är det inte att börja om utan en ny möjlighet att återigen, under en period tryggt få vila i en skyddad värld fylld av den blomstertid nu kommer, små pluttar i för långa lucialinnen och att under några år ännu en gång få bära armband av plastpärlor i regnbågens alla färger.  

 För ett antal år sedan så hade jag aldrig tokgrinat i famnen på en dagisfröken, men mitt nyårslöfte till mig själv och mina barn är att jag ska gråta lite oftare, då jag insett att de nästintill aldrig sett sin mamma gråta. För det kan ju omöjligt vara sunt att växa upp i tron att vuxna aldrig gråter? 
Genom hela mitt liv har ilskan varit min drivkraft och jag har heller aldrig tidigare förstått det där med ”a good cry”, då det för mig bara har känts som om jag försvagats av tårar. Jag har innerligt hållit fast vid ilskan för att orka. När andra människor blir uttömda av ilska så behöver jag den för att kunna driva på och den har gett mig kraft. Att bita mig fast och aldrig ge upp. Att genomföra och fortsätta framåt. I ilskan har det funnits en enorm handlingskraft där ingenting är omöjligt. Jag vet egentligen inte varför det är så? Kanske handlar det om att jag aldrig har litat på att någon annan än att jag själv skapar min egen lycka och en tro på att du är din egen lyckans smed?  Jag är och har alltid varit självständig till förbannelse och har oerhört svårt att luta mig mot någon annan för att be om hjälp. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag måste vara stark! Det har också funnits en underliggande rädsla att om jag börjar gråta då kanske det finns en risk att jag aldrig kommer att kunna sluta? Ungefär som att dra ut en badkarspropp som blir näst intill omöjlig att pilla på plats igen, då ett helt badkar av tårar vill komma ut.

De få gånger som jag faktiskt har brutit ihop i tårar då har jag ofta gjort det i min ensamhet. Efteråt har jag alltid känt mig tom. Dränerad. Kraftlös. Att vara stark har blivit mitt varumärke samtidigt som jag ju vet att sorg egentligen är den äkta autentiska känslan. Jag blir blixtrande arg  då jag egentligen är hjärtskärande ledsen, men jag har tidigare haft (och har delvis fortfarande) fruktansvärt svårt för att gråta, även i min ensamhet. Tack och lov har jag ändå förmågan att förklara detta för mina barn. De vet att jag inte kan bättre än att bli arg när jag egentligen är ledsen och de hjälper mig också att hela tiden utvecklas. 

När Astrid Lindgren dog då grät jag hejdlöst. Det var som om min egen mormor hade dött. Det finns nog ingen författare som har berört mig så djupt, in i den mörkaste lilla vrå av mitt hjärta. Bröderna Lejonhjärta har alltid varit en stor favorit och jag har läst den högt för mina ungar ett antal gånger men har hittills aldrig lyckats ta mig igenom de sista sidorna utan att brista i gråt. Vid det senaste tillfället började jag mycket riktigt grina och fick läsa om samma mening om och om igen tills jag lyckades nå slutet. 

Efteråt pratade vi om döden och vad som händer när man dör, om vikten av att visa kärlek till dem man älskar och om mod. Jag trodde verkligen att jag hade gråtit klart då jag slutligen sa godnatt till barnen men klumpen i halsen satt kvar. När jag kom ner till R i köket så såg han omedelbart att något inte stämde och frågade mig hur jag mådde. Det var som att trycka på en knapp och det enda jag kunde få ur mig var:

”Skoooorpaaaaan!!!”

Resten av kvällen grät jag ohämmat tills jag knappt kunde andas i famnen på R medan han ömsom hämtade vatten (man blir törstig av att gråta) och ömsom gav mig nytt snorpapper. Hos R kan jag gråta ut då han vare sig blir rädd eller tar det som ett tecken på svaghet. Han står kvar med sin bergfasta och orubbliga styrka där jag kan vila. Nu var det ett tag sedan jag läste Bröderna Lejonhjärta men jag tror det är dags igen. 

 Till min förvåning har jag fått höra av män i min omgivning om hur mycket kvinnor faktiskt gråter. Att de även kan använda tårar som utpressning och liksom gråta som på beställning, när nöden kräver. För vad kan man annat göra än att trösta den som gråter? 

Män gråter sällan och stilla undrar jag när pojkar egentligen slutar att gråta? Under åren på dagis så är det ingen större skillnad. Barn är barn och gråter när de blir ledsna men kan också visa aggressivitet och ilska, oavsett kön. Om ett barn tar ett annat barns spade, oavsett om det är en pojke eller flicka, så kan de få ett hink i skallen med tillhörande illvrål. Då blir även flickor blixtrande arga och kan visa det. Små flickor kan slåss och små pojkar gråter, men någonstans på vägen så händer något. Flickorna slutar slåss men fortsätter gråta, vart tog ilskan vägen? Pojkar fortsätter slåss men slutar istället gråta men var tar då sorgen vägen? För både ilska och sorg finns ju kvar inom oss? Jag tror att det finns en anledning till att det just är kvinnor som i större utsträckning skär sönder sina kroppar, straffar och svälter dem. Ilskan vänds inåt. Sorg är heller inget som kvinnor har patent på. Män sörjer och känner precis lika mycket men det får ett annat uttryck. Faktum är att jag själv är övertygad om att min egen ilska har varit min räddning. Utan den hade jag själv med största sannolikhet haft destruktiva självskadebeteenden. Den kokande vulkan av raseri som har bubblat inom mig har tack och lov fått möjlighet att komma ut. När jag pratar om ilska med andra människor så ser de ofta på den som något negativt och förlamande, men för mig har det varit annorlunda. Av någon anledning blev jag kanske mer som en pojke och det var min räddning. Jag är faktiskt innerligt tacksam över att jag har haft förmågan att vara arg och ge utlopp för ilskan då den för mig inte är farlig. Utan min ilska hade jag troligtvis fått inre brännskador och i slutändan istället börjat skada mig själv. I den lavaström av ilska som har fått möjlighet att komma ut har det även följt med förorenade och giftiga känslor. A good cry fungerar för vissa men för mig har a good rage varit mer healande och har faktiskt varit en bidragande orsak till den glada skit jag trots allt ändå är idag.

Jag vet även många kvinnor som faktiskt inte kan hålla tårarna tillbaka när de är arga. De gråter av ilska. De gråter av sorg. De gråter av glädje. De gråter när de känner helt enkelt och jag tror att det är bra men även ilskan måste få plats. Åtminstone ibland. Män och även jag själv borde gråta mer och kvinnor borde våga vara arga och ge uttryck för det i större utsträckning. Någonstans runt 50 års åldern tycker jag mig se att det ändå händer något med kvinnor. Ofta brukar man kalla dem klimakteriehäxor och kanske är det hormonerna som styr oss mer än vi anar men fler kvinnor i övre medelåldern vågar ge uttryck för sitt raseri än då de var yngre. Jag har tidigare skrivit om pms och fick då många mejl från just kvinnor som kände igen sig. Kanske är pms för en del kvinnor det fönster som de en gång per månad kan öppna för att släppa ut lite av det raseri som kokar inom dem? Jag tror att jag själv slutade gråta någon gång redan som barn. 

 Det fanns helt enkelt inte mycket utrymme för tårar då heller, men jag har bestämt mig för att skapa det utrymmet. Här och nu. Jag vill vara i min autentiska känsla och gråta när jag är ledsen men även kunna visa min ilska när jag är rasande. Med tre söner och en dotter har jag även ett ansvar att bädda så mjukt det bara går inför att mina pojkar inte helt slutar gråta då de blir män och att min flicka aldrig vänder sin ilska inåt, mot sig själv. För det finns inga ”fula” och ”fina” känslor. De är bara olika sorters känslor som alla måste få utlopp. Annars blir vi sjuka. Tror jag.

Häromdagen stod jag i köket och torkade av diskbänken för ungefär sjuttonde gången den dagen när det plötsligt slog mig som en blixt från ovan och med tårar i ögonen utbrast jag till R:

”Herregud! Jag är ju lycklig! Jätte lycklig! 

Sedan grät jag faktiskt en skvätt. För att jag blev så berörd över det faktum att vi klarade det och över de senaste årens alla sorger men framförallt hur bra allt ändå blev. Jag är så oändligt tacksam för livets alla mirakel som berör mig djupt och känns i varje liten cell. För jag vill kunna känna allt. Även sorg.

I januari åkte jag med R och den tjocka lilla bebisen till Dubai för att fylla på med energi med hjälp av sol och bad.  

 Det var en grymt härlig vecka i en stad fylld av modernitet i kontrast till tradition.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 En shopping metropol där skyskraporna tävlar med varandra vem av dem som kommer närmast solen men där kvinnor fortfarande inte är fullvärdiga medborgare. 

 På hotellets restaurang hängde en stor skylt som uppmanade mig att dölja mina axlar och knän, vilket jag även gjorde. Under alla mina resor runt jordklotet har jag alltid följt seden dit jag kommer och visat respekt genom att följa rådande förordningar. Sådan är jag men samtidigt kändes det ju inte riktigt klokt att det år 2016 fortfarande finns länder där kvinnor inte har samma rättigheter som män och vid flertal tillfällen muttrade jag irriterat till R: 

”De skulle bara veta vilken syndig, otrogen och dessutom ogift liten kvinna de har att göra med!”

Märkligt nog blev jag faktiskt lika irriterad över de för mig respektlösa och halvnakna engelskor som trippar runt i restaurangen, med guppande tuttar i en djup urringning och med en tillhörande snäv kort kjol som slutar straxt över troskanten. 

Vi bodde på fjärde våningen där även männens bönerum gick att hitta. 

 På väggen bredvid bönerummet hängde en tavla som ironiskt nog i mina ögon såg ut som något helt annat än en blomma och den var dessutom målad av en kvinna. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Det blev en härlig bara-vara-vecka där vi hann ikapp våra egna tankar och fick möjlighet att prata om livet, oss själva, våra drömmar och vår vardag.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Jag är egentligen rätt kass på att bara vara men samtidigt älskar jag det. Under veckan i Dubai gjorde vi egentligen inte så mycket mer än att sola, bada, äta, prata och hänga på hotellrummet. Sånt som normala par gör innan de skaffar barn. För oss har egentid från start varit en bristvara men vi trivs också kanske som bäst när hela stora familjen är samlad. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 I badrummet på hotellrummet hittade jag en bortglömd klenod som vi hånfullt snackat mycket skit om och som har ett oförtjänt dåligt rykte. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 

Av nyfikenhet googlade jag bidé och läser:

”En bidé, franska bidet, är en anordning för personlig hygien, där en vertikal vattenstråle rengör underlivet. Bidén kan användas efter toalettbesök vilket minskar åtgången av toalettpapper. Bidén kom på 1700-talet och man trodde att den skulle förebygga allvarliga underlivssjukdomar och andra besvär, eftersom man tyckte att underlivet var särskilt utsatt för bakterier och smuts. Särskilt vanlig var bidén på finare bordeller där kvinnorna snabbt kunde rengöra underlivet före mottagandet av nästa kund. Dagens moderna bidéer är gjorda helt i porslin och har en blandare för tempererat vatten på porslinet eller på väggen. Bidén hade i Sverige ett litet uppsving i badrummen under 1970-talet men har sedan dess tappat i popularitet och syns mycket sällan i nyproducerade hus eller lägenheter.

För vad är det egentligen för fel med att vilja vara ren i stjärten? Den dagen vi köper ett hus ska jag absolut ha en bidé!

Frågan är om vi någonsin kommer köpa ett hus då priserna på bostäder idag är helt sanslösa. Vårt boende är ett ständigt aktuellt ämne hemma hos oss, då vi bor galet trångt och har blivit experter på compact living. I helgen tittade vi på ett hus som var ett fullkomligt ras och helt omöjligt att flytta in i före en total renovering. Utifrån och in med tillhörande sanering.  Jag hade kontakt med mäklaren och följde budgivningen som till sist slutade på 5,4 miljoner och jag är verkligen genuint nyfiken på vem som tillsist köpte det där huset. Är det snuskigt rika eller har en egen byggfirma eller har de bara sett för mycket på Bygglov och tror att det bara är att måla på med lite vit färg?
Fast egentligen är jag ju bara avundsjuk då möjligheten att återigen bo i en villa i nuläget ser mörk ut med rådande priser. Vårt eget radhus har ju gått upp flera miljoner men vad hjälper det när priset på villor också har skenat iväg? 

 Men vem vet? Ibland vill som sagt livet annorlunda och man ska aldrig säga aldrig, vilket också är en del av tjusningen med att leva. Vet du förresten någon som skulle vilja byta in sitt hus mot ett mindre radhus i Täby Kyrkby, utan att blanda in en mäklare, så utlovas en fet belöning, för man ska aldrig säga aldrig…

Den stackars mäklaren som jag hade kontakt med blev även indragen i min senaste konflikt med x mannen. Det finns faktiskt ingen som kan göra mig så förbannad som min x man. Här pratar vi ingen underliggande sorg eller att jag egentligen är ledsen. Nope! Han gör mig stundtals helt enkelt bara fly förbannad! Punkt. Inget nytt under solen och ämnena är ungefär desamma som när vi var gifta. Kommunikation, planering och återkoppling. Vi två har från och till alltid varit som hund och katt men kärleken till barnen är och måste vara större! Under de senaste månaderna har jag rasat över att jag fortfarande verkar ha titeln projektledare över hans vardag, som lik min egen är fylld av aktiviteter som det ska osa:s till, föräldramöten, läxor, cuper och utvecklingssamtal. Samma dag som min äldste son skulle ha sitt utvecklingssamtal, så fick jag ett sms från x mannen med frågan vilken tid som gällde. Det var väl inte så farligt kanske du nu tänker, men efter att ha skickat mängder av påminnelse sms rörande just det utvecklingssamtalet så blev jag rasande och skrev frenetiskt ett ilsket sms tillbaka:

”Jaaa det är 13:00 och det borde du ha koll på!!!! All den tid jag lägger på att påminna dig, administrera allt runt barnen etc är helt sjukt! Vad är det värt i pengar? Det är helt oacceptabelt! Att vara förälder kräver att man tar ansvar och LÄSER den info som skickas ut från skolan. Jag har skickat en jävla massa sms som rör barnen men får ju inget svar eller återkoppling från dig och NU frågar du vilken tid utvecklingssamtalet är?!? Va?! Helt galet med all den tid jag lägger på att vara din sekreterare. Tid som jag skulle jag kunna lägga på väldigt mycket bättre saker. Ska börja fakturera dig konsultarvode!

Frustrerad och arg skickade jag iväg sms:et och i samma stund inser jag att det är ju till mäklaren (!) som jag i stridens hetta råkat skicka mitt ytterst privata sms till. I panik skickar jag snabbt ytterligare ett sms till mäklaren:

Förlåt fel nr ??

Det dröjer en liten stund men efter ett tag får jag ett svar från den barnfria, 30-åriga manliga mäklaren:

”Jag vart lite rädd i början. Nu känner jag till allt, per automatik blir jag din mäklare om ni bor i Täby 😀

Lycka till!”

Blev full i skratt men även tacksam över att mäklaren trots allt verkade ha humor och svarade:

Bra! Då kanske jag även skrämde min x man. ?Ett tips. Den dagen du skaffar barn. Ta ansvar! ?

Det tog några dagar innan jag erkände mitt misstag för R, som skrattade högt och suckade:

”Men för helvete Fanny! Det är ju så typiskt dig! Fast vem vet? Man ska aldrig säga aldrig. Den där mäklaren kommer nog inte glömma dig i första taget och kanske är det just han som en dag hittar vårt hus?”

Ja, vem vet? Om det är något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska säga aldrig…

Allt gott till dig!

/Fanny

Pin It on Pinterest