Det har varit några riktigt tunga veckor. Stundtals har jag vinglat framåt som en ostadig lindansare på en tunn tråd, balanserande över vardagens höstmörker.

 

 
Blotta tanken på bloggen har känts som en för tung matkasse som skär in i handflatan men som trots allt måste kånkas hem. Den lustfyllda och varma känslan som vanligtvis alltid har infunnit sig när jag tidigare skrivit har varit helt försvunnen och jag tror att jag har haft det man kallar för skrivkramp.

 

 

Ingenting varar för alltid. Tack och lov!

”Det går över sa han som låg under tåget”,

brukade min mormor säga och för några veckor sedan fick jag ett mejl från en skild tvåbarnsfar, som faktisk förändrade en hel del.

Han hade läst mitt senaste blogginlägg om hur omgivningen reagerar vid en skilsmässa, där jag efterlyste fler tankar från män som har erfarenhet  av eller tankar om skilsmässa. Skamset läste jag hans personliga berättelse, då den slog omkull en hel del av mina egna förutfattade meningar men ibland kan det också vara väldigt befriande att faktiskt ha fel! Alla lever vi ju i vår egen verklighet och min egen erfarenhet, troligtvis även påverkad av mina frånskilda väninnors samlade upplevelser kring skilsmässa, har av naturliga skäl varit min utgångspunkt.

Han kallar sig själv för Farzan. Det som skiljer Farzan från majoriteten av män är att han tillhör en av de ynkliga 10% av den manliga befolkningen som har tagit initiativet till skilsmässa. Detta väckte naturligtvis mitt intresse och gjorde mig väldigt nyfiken. I Sverige initieras 80% av skilsmässorna av kvinnor, 10% av män och 10% gemensamt och då vill jag ju gärna veta mer om de där 10% män som Farzan tillhör. 

 

Vad är deras bakgrund?

Varför vill de skilja sig?

Vad får egentligen en man att ta steget att begära skilsmässa?

Jag känner många som enkelt hade svarat att män endast tar initiativ till skilsmässa om de har hittat en ny kvinna att ”landa hos”, men Farzans berättelse skiljer sig helt från den beskrivningen.

Under de senaste veckorna har Farzan och jag mejlat fram och tillbaka nästan varje dag och för mig har en helt ny bild av en frånskild man tagit form allteftersom jag har lärt känna honom och fått ta del av hans historia. Jag har skrivit långa mejl med mängder av frågor och jag har fått lika långa och väldigt intressanta svar.

Farzans mejl väckte min slumrande skrivlust till liv och det har blivit roligt att skriva igen, då jag nu har mängder av nya infallsvinklar, vilket jag är honom innerligt tacksam för!

Så nu kör vi!!

Vi börjar med ett mejl från en gammal god vän till mig:

”Tjena!

Fantastiskt grym blogg! Alltid lika roligt att läsa! Har inte mycket egna erfarenheter att komma med ang frånskilda män ?  men varför 80% av skilsmässor initieras av kvinnan beror helt klart på att män är för fega. Tror att de män som vill skiljas har träffat ngn annan. De erkänner aldrig något under skilsmässan men ett par månader senare har de som av en händelse träffat någon ny. Iallafall två av de tre män jag känner som skilt sig. Den tredje blev lämnad och han är fortfarande ensam ( dock har han, enlig honom själv, ett helt sjukt bra sexliv jämfört med tidigare ? ).
Hoppas allt är bra!

Kram

/M”

Mejlet kommer från en av mina få manliga vänner som har följt mig både före- under och efter skilsmässan. M själv är gift och verkar vara genuint lycklig i sitt äktenskap men även om hans äktenskap hade varit djupt olyckligt, så skulle han själv troligtvis ändå aldrig ha tagit initiativet att begära skilsmässa. Vi har genom åren pratat en hel del om det där. Att jag och många andra kvinnor tar steget och väljer skilsmässans mödosamma väg framför ett olyckligt men ändå tryggt liv innanför äktenskapets välkända väggar men att män ofta väljer att stanna kvar. Oavsett om äktenskapet är fullkomligt miserabelt, bara lite halvkasst eller faktiskt riktigt lyckligt.

Varför är det så?

När jag har frågat min omgivning (både män och kvinnor) vad de tror är orsaken till att endast 10% av männen tar initiativ till skilsmässa har jag fått höra nedan påståenden:

  • Män är rädda för ensamhet och tar endast initiativ till skilsmässa om de har träffat en ny partner.
  • Livet i äktenskapet är ”bekvämt” då kvinnan förvandlats till familjens projektledare och står för den gigantiska planering och organisation som krävs i en familj.
  • Markservicen sköts till stor del av kvinnan och en skilsmässa skulle för mannen innebära en ny stor arbetsbörda som frånskild.
  • Män har inget behov av att äktenskapet även måste innehålla mental stimulans eller djupare samtal. Om de inte kan prata med sin fru, då pratar de med någon annan.
  • Om äktenskapet inte innehåller sex, så ligger män med andra än sin fru men han skiljer sig inte.
  • Män vågar inte skilja sig då tanken på att behöva ta hand om barnen själv varannan vecka upplevs övermäktigt.
  • Män har inget behov av att reda ut konflikter, utan fortsätter bara låta tiden gå och stannar kvar i äktenskapet.
  • Män har generellt lägre krav än kvinnor vad ett äktenskap ska innehålla.

Om sanningen ska fram så överensstämde de flesta punkter även med många av mina egna tankar men Farzans berättelse förändrade åtminstone en del av mina förutfattade meningar. Jag återkommer till hans berättelse längre fram, men frågan kvarstår:

”Varför är det bara 10% av skilsmässor som initieras av en man?”

Kan det vara så att män helt enkelt är väldigt mycket lyckligare tillsammans med kvinnor, än kvinnor är tillsammans med sina män? Det påståendet har jag hittills aldrig stött på, men kanske finns det en poäng?!

Många av de skilsmässoberättelser som jag har hört och läst om innehåller ofta en och samma ingrediens. Männen (då de i 90% av fallen blir lämnade) blev nästan alltid chockade och helt tagna på sängen när deras hustru till sist begärde skilsmässa medan kvinnan anser att hon har varit väldigt tydlig med hur olycklig hon har varit i äktenskapet och dessutom bestämt hävdar att hon även har kommunicerat detta under en väldigt lång tid.

 
Är vi kvinnor så dåliga på att tydligt kommunicera? Trots att vi gärna skryter om vår egen förmåga att sätta ord på våra och även gärna andras (läs mäns) känslor? Kvinnor verkar ju nästan ha tagit patent på ”känslor” och många kvinnor anser nog själva att de även känner både lite mer och kanske även lite bättre än män? Samt att de flesta av oss även anser oss själva vara utomordentligt fenomenala kommunikatörer som tydligt kommunicerar med vår omgivning, eftersom vi pratar oavbrutet och hela tiden? Att prata är ju dock inte alltid detsamma som att kommunicera…

Eller är så att män helt enkelt inte har förmåga att lyssna? Det är ju faktiskt en skillnad på att höra och lyssna. Troligtvis är det både och?

Kommunikation är nyckeln till ett lyckligt äktenskap, det menar de flesta. Väldigt många skilsmässor hade kanske aldrig ens behövt ske om vi lärde oss att tydligt kommunicera och aktivt lyssna? Personligen tror jag att det i många äktenskap krävs mer än så men samtidigt är jag helt övertygad om att nyckeln till alla levande relationer med både sin äkta hälft, barn, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och vänner är en rak och tydlig kommunikation, vilket jag tror att de flesta håller med om? Ändå verkar kommunikation vara den största utmaningen i de flesta relationer, sorgligt nog.

Under de senaste veckorna har jag fått många mejl från kvinnor och deras tankar kring män, kvinnor och skilsmässa. Två av dem uttrycker sig så här:

”Jag tror kvinnor o män tänker så olika om det krisar i en relation. Kvinnor vill ut ur den o må bra medan männen sopar känslor under mattan o fortsätter leva i en dålig relation. De törs o orkar inte ta steget ur det. Iaf inte förrän de har en ny kvinna vid sin sida.

/K”

Vad betyder det egentligen? Är män generellt bättre på att ”bita ihop” än kvinnor? Eller är män mer ”blockerade” och vill/kan inte se att det uppenbarligen finns problem i relationen? Är det verkligen så att män måste ha en kvinna vid sin sida och i så fall varför då? I ärlighetens namn känner jag precis lika många kvinnor som aldrig någonsin har levt ensamma, utan ständigt haft en partner sedan övre tonåren.

”Gällande män och skilsmässor så är min egen erfarenhet att männen (ofta) är extremt fega. Dom är extremt rädda för att ta steget och väljer nog hellre att döva det ”dåliga” och bristande passion med otrohet och bekräftelse från annat håll. Vet inte om det handlar om bristande kunskap i kommunikation och konflikthantering, men något är det…?  Sen tror jag att många kvinnor gör sig oumbärliga med den ständiga kontrollen över hem och barn, vilket kanske ibland gör att männen kan känna en rädsla över att stå där utan sin kvinna/mamma. Dom vet helt enkelt inte hur man gör. Helt plötsligt ska de stå där ensamma 50 % av tiden med sina barn. Från att tidigare varit en ”lekpappa” på helgen och ibland på kvällarna, så ställs helt plötsligt helt nya krav… Vem väljer en ”jobbig” väg när man har servicen hemma? Generaliserar självklart nu, men utifrån mina erfarenheter så var det så… Jag gjorde ALLT. Mitt ex reste, roade sig och levde sitt liv. Skillnaden nu idag är att han tar ansvar och MÅSTE göra det. Nu blev han tvungen för att JAG gick. Tror aldrig han skulle lämnat fullservice-hotellet annars. Bekräftelse gick ju att få från andra ändå.

/Anonym”

Kvinnors kontrollbehov, där de tar över hela ansvaret för familjen sätter alltså män i en slags gisslan situation? Kvinnor tar över allt ansvar och kontroller både hemmet och barnen med järnhand? Männen passiviseras och tar allteftersom mindre initiativ och ansvar. Vi blir morsor till både våra barn men även vår äkta hälft och männen låter sig bli ”omvårdade”? Jag tänker tillbaka på mitt eget äktenskap och ryser när jag inser att det ligger en viss sanning i argumenten. Lovar mig själv dyrt och heligt att göra allt som står i min makt för att aldrig bli familjens projektledare igen.

Främsta anledningen till att kvinnor är de som till 80% tar initiativ till skilsmässa är faktiskt arbetsfördelningen i hemmet och att hon får för lite eget utrymme, enligt den senaste forskningen. Det finns en hel del forskning i ämnet skilsmässa men tyvärr förvånansvärt litet forskning kring hur vuxna som separerar hanterar sina besvikelser och bråk. Hur de försonas. Hur de kommer fram till ett fungerande samarbete kring barnen. Hur de undviker att fastna i bitterhet och aggression, vilket nästan enbart händer efter just skilsmässor.

 

 
Jag googlar vidare i min jakt på svar kring mäns förhållningssätt till skilsmässa. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 

I sin avhandling ”Life after divorce” utgår Michael Gähler från intervjuer med ett stort antal kvinnor och män, både före och efter skilsmässan:

”Ett tydligt resultat är att männen mår sämre än kvinnorna efteråt. Särskilt dåligt mår de män som efter flera år inte har gått in i en ny relation. Jämfört med kvinnor som befinner sig i samma situation är det en stor skillnad i deras psykiska hälsa.”

Män mår alltså generellt sämre efter en skilsmässa? Kan det finnas ett samband med att det är så få män som tar initiativet att vilja skiljas och att män generellt mår sämre efter en skilsmässa? För om man inte vill skilja sig, så mår man ju troligtvis sämre efter en skilsmässa?

Marie Wadsby, docent på avdelningen för ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet, har forskat om hur skilsmässor påverkar män och kvinnor och kommit fram till att männen lider mer:

”Kvinnor reagerar tidigare än män på en dålig relation. Kvinnornas missnöje har grott, men när de har försökt att tala med sin partner har de inte fått gehör för sin frustration. Männen har alltså inte uppfattat situationen som så allvarlig och det är förklaringen till att de efter skilsmässan mår dåligt.”

Kvinnan mår alltså dåligt före skilsmässan och mannen efter? När paret väl har gått skilda vägar har kvinnan börjat hämta sig. Det verkar alltså som att kvinnan sörjer skilsmässan innan den är ett faktum?
Mannen är dock inte en förlorare på alla områden. Rent ekonomiskt klarar han sig i många fall bättre än kvinnan. Trots det brukar kvinnorna ändå vara mer nöjda med sin ekonomiska situation efter skilsmässan, eftersom de har fått makten och kontrollen över sin egen ekonomi, enligt Marie Wadsby.

Både Marie Wadsby och Michael Gähler vill däremot slå hål på myten att ”mannen hinner knappt skilja sig förrän han tröstar sig med en ny kvinna”. Siffrorna ser ungefär likadana ut för män och kvinnor, vilket faktiskt förvånade mig.

Jag har verkligen full förståelse för de par som väljer att fortsätta leva tillsammans trots ett mer eller mindre olyckligt äktenskap. Det kanske kan låta något märkligt med tanke på att jag själv är skild, men jag vet av egen erfarenhet att så länge fördelarna med att leva kvar i äktenskapet bara väger pytte lite tyngre än det tunga beslutet att ta ut en skilsmässa, så stannar de flesta kvar.

Självklart handlar det om rädslor, då mycket står på spel vid en skilsmässa! Blotta tanken på den skuldbörda en skilsmässa kan innebära, både för barnen och att stå inför beslutet att slå sönder den heliga kärnfamiljen, kan få den modigaste att tveka in i det sista. De värderingar som vi har ärvt samt samhällets normer kring äktenskapet påverkar naturligtvis också vårt beslut. Som en person i min närhet uppriktigt förklarade, då ämnet att skilja sig kom på tal:

”I vår familjen utsätter vi oss helt enkelt inte för en skilsmässa!”

Det finns så klart många faktorer som vi begrundar och som avgör om vi är beredda att ta ut skilsmässa:

  • Ekonomin – det är dyrt att skilja sig och för de flesta innebär det att sänka sin levnadsstandard. En skilsmässa innebära att man även kan tvingas skiljas från materiella saker såsom det stora huset, den fina bilen, landstället, resorna, klädkontot etc. Alla de materiella ting som vi identifierar oss med och som många inte kan tänka sig att leva utan.
  • Trygghetsnarkomani – man vet vad man har men inte vad man får och frågan är om det verkligen stämmer att ”gräset grönare på andra sidan”? Att bryta upp innebär en stor förändring, vilket kan kännas enormt skrämmande! Som skild tvingas du även ofta börja om från början med en ny bostad, ny partner, förändrad ekonomi etc. vilket gör att det trygga livet i ett äktenskap kan kännas som ett säkrare alternativ att föredra
  • Rädslan för ensamheten – efter flera års äktenskap kan det kännas helt otänkbart att ens föreställa sig ett liv utan sin partner, även i det mest miserabla äktenskap. Bara tanken på att leva ensam kan kännas mer skrämmande än att känna sig ensam i äktenskapet.
  • Barnen – det finns oändligt många äktenskap där barnen är det starkaste argumentet för att hålla ihop. Att inte få träffa sina ungar varje dag kan kännas outhärdligt och vara ett tillräckligt starkt skäl till att inte skilja sig. Bara tanken på att utsätta barnen för en skilsmässa och att låta dem växa upp som ”skilsmässoungar” kan vara ett tillräckligt för att avstå skilsmässa.
  •  Rädsla inför vad vår närmaste omgivning ska tycka och tänka om oss vid en skilsmässa, då vi påverkas av våra egna men även samhällets normer och värderingar kring skilsmässa.
  • Karriären och arbetssituationen kan också vara ett hinder då en skilsmässa ofta innebär att varannan vecka ta 100% ansvar för barnen och markservice, vilket kräver tid!

Under äktenskapets sista dödsryckningar gör många det klassiska försöket att rädda förhållandet genom att t.e.x. skaffa ytterligare ett barn, köpa ett hus, en hund, en båt eller starta gemensamma projekt såsom en renovering. Jag och min x-man köpte en stor hund ungefär en kvart före det att skilsmässan var ett faktum. Så här i efterhand så var det ju idiotiskt men jag tror att vi alla försöker desperat och på olika sätt hitta den saknade pusselbiten, genom att tillföra äktenskapet ”något nytt” som vi tror ska ge relationen nytt liv. Vi hittar även anledningar utanför oss själva som vi skyller på och intalar oss själva att om vi t.e.x. bara tjänar mer pengar, fick mer tid tillsammans eller tvärtom fick mer egentid så skulle allt bli bra. Vi låter tiden passera i hopp om att allt ska bli bra av sig självt. Tyvärr går många i parterapi först i elfte timmen då det kan vara svårt att reparera det som behöver lagas och det återkommande ämnet är hela tiden bristen på kommunikation!

 

 
Barbro Lennéer Axelson har skrivit boken Förluster om bland annat skilsmässor:

”Barnen mår bra och även de vuxna kommer på fötterna. Man häpnar över hur många som i efterhand beskriver svåra kriser som det som format dem, som fått dem att mogna.Hur de kom dit? Ja inte går det fort!”

I boken Förluster sticker hon inte under stol med att det kan ta flera år innan bindningen till en livspartner har lösts upp. Först reagerar vi på själva separationen, sedan kommer ett förändrat föräldraskap och så ska man bygga en ny identitet, från par till singel. Ovanpå allt påverkas den sociala situationen. Jämfört med andra kriser är konflikterna fler, både före och efter en skilsmässa. 

 Barbro Lennéer Axelson talar om att ingen livsomställning innehåller ”så många förluster i förlusten”:

”Man förlorar inte enbart parförhållandet, utan också umgänget på heltid med barnen, om sådana finns. Man får sämre ekonomi och förlorar i självkänsla, särskilt om det står en ny på tur för den andra parten. Och om man blir omfamnad av släkt och vänner vid ett dödsfall, kan en skilsmässa i stället klyva nätverket under en period.”

Ja, kanske är det den stora orsaken till att många tvekar inför en skilsmässa då den ger ringar på vattnet och påverkar hela vårt liv, inom alla områden och på alla plan? Det ger däremot ingen större förklaring till varför det endast är 10% av skilsmässorna som initieras av män? Jag börjar känna mig frustrerad över att jag inte hittar några vettiga svar eller får mejlen bombarderad av män som beskriver sina personliga erfarenheter och tankar kring skilsmässa. Då äntligen plingar till i inkorgen!

”Hej Fanny 

Såg ditt inlägg och inte bara för bildens skull kände jag mig träffad… ?

Sitter i soffan med mina tjejer, första helgen i mitt nya hus som frånskild. 

Angående kommentarer tror jag det är så enkelt som att killar inte kommenterar. Vi visar inte vad vi känner och därmed inte heller via kommentarer i sociala medier. 

Vid tillfälle kan du få min story. Tiden är väl det stora problemet bara. 

/Farzan”

Sprudlande glad över att det tydligen åtminstone finns en man som läser bloggen, mejlar jag snabbt tillbaka för söka fler svar. Jag vill veta mera! Varför har Farzan skilt sig? Vad har han för tankar kring skilsmässa? Jag bombarderar honom med frågor och får till min stora glädje snabbt svar. Under flera dagar mejlar vi fram och tillbaka. Jag ställer frågor som Farzan personligt och generöst tar sig tid att svara på. Långsamt växer hans historia fram och den skiljer sig från de flesta berättelser som jag har hört om skilsmässor och män, för det var Farzan som ville skilja sig. Inte för att han hade träffat en ny kvinna eller för att han blev bedragen utan för att han kände sig tom. Farzan hade inte varit lycklig på en väldigt lång tid men samtidigt hade han samma värderingar kring skilsmässa som de flesta av oss är präglade av. Farzan och hans x fru hade träffats i unga år. De var båda snygga och framgångsrika men någonstans där tog det slut då Farzan längtade efter mer!

”Jag jobbar alldeles för mycket och hade aldrig egentid. Den lilla tid som blev över ägnade jag åt familjen, att försöka ta igen förlorad tid. Så när det väl var familjetid var det inte jag som bestämde särskilt mycket. Delvis var det mitt fel, att jag lät det hända av dåligt samvete. Min x fru till och med uppmanade mig till egentid, men jag kunde inte förmå mig att ta ytterligare tid från familjen. Samtidigt tror jag hon såg sig berättigad att få bestämma det mesta eftersom jag jobbade så mycket. Allt det kvävde mig. Vi hade även börjat glida ifrån varandra. Jag fick ingen energi hemifrån. När vi därtill oplanerat fick vårt andra barn kändes det som att livet var kört. Tidigare hade jag ändå umgåtts med tanken att det kunde vara möjligt att bryta när vårt första barn blev lite större och att det kunde vara OK att gå vidare med ett bagage med bara ett barn. Men med två, att börja om, när det inte kändes bra, då kändes allt hopplöst. Men i allt det satt jag fast i en uppfattning att man inte kan skilja sig. Man håller ihop. Vi gör inte sånt. Man tar ansvar för sin familj och sina barn. Jag kände lite ”jaha, såhär blev mitt liv, det är bara att bita ihop”. Men det blev ohållbart. Jag drog mig undan, blev lättirriterad, kom på alla möjliga orsaker till att undvika närhet och jag höll på att gå under inombords. Jag blev ingen bra pappa. Det där med barn kändes inte kul längre och till slut brast det. Min x fru trodde att jag bara hade en vanlig livskris eftersom jag hade spelat för bra teater och när det inte funkat hade det varit så lätt att skylla på mitt jobb i finansbranschen, som är väldigt krävande och tar mycket av min tid. Jag gick till en psykolog och där blev det efter hand ganska uppenbart för mig att det var kört, men jag kunde fortfarande inte förlika mig med tanken på att skiljas. Att vara en sådan där som lämnar sin familj. (Varför är det så förresten, att om en kvinna bryter upp från ett olyckligt äktenskap är hon stark, men om en man gör det är han en skitstövel som inte tar ansvar?). Psykologen fick mig att inse att man kunde ta ansvar på andra sätt än att stanna. Det kanske till och med skulle vara bättre. Att jag kunde bli en bättre pappa. Att det var oärligt och respektlöst att stanna om jag inte älskade min fru längre. Att jag borde ge henne möjlighet att träffa någon som kunde älska henne på det sätt hon förtjänar. Att vi båda hade åtminstone halva livet framför oss. Att jag kunde se till att de får det bra i vilket fall etc. Där någonstans vände det för mig. Ett frö var sått om att det fanns ett alternativ. Vad var jag för en person som levde ett oärligt liv? För det var ju det jag gjorde genom att låtsas och stanna av fel skäl. Vad var jag för en förebild för mina barn som levde så? Många timmar i månader ägnades åt tankar kring vad som var ”rätt”, mot oss alla. Vi gick till en parterapeut och utan att gå in i detaljer mynnade den så småningom ut mer i avvecklingsterapi egentligen och idag är vi skilda. Än så länge med ett fint samarbete där vi sätter barnen i främsta rummet. Och här måste jag ge en stor eloge till min x fru.

/Farzan”

Jag funderar över det jag läser och ringer omedelbart upp R. Oroligt frågar jag honom:

”Du hade väl berättat för mig om du gick runt och kände dig tom? Alltså, tänker du någonsin ”jaha, så här blev mitt liv”?

Älskade R säger det jag behöver höra men vi båda konstaterar att det naturligtvis har funnits stunder i bonus familjens kaotiska kölvatten med fyra barn, då vi båda har tänkt tanken att ”det blir nog inte så mycket roligare än så här”, men att vi än så länge aldrig har känt oss ensamma i vår relation. Den där tomheten som så många skilda människor hänvisar till. Att de i äktenskapet har känt sig ensamma, men den känslan har jag hittills bara hört kvinnor beskriva. Aldrig en man, tills Farzan dök upp och jag slänger iväg ett snabbt skrivet mejl till honom.

”Hej Farzan!

Jag skulle så gärna vilja ha med delar av dina mejl i min blogg, då jag vill ha fram den bit som skiljer sig i din berättelse från många andra män, men som påminner mycket om det kvinnor i olyckliga äktenskap beskriver. Dvs tomheten. Att samtalet saknades. Det mentala utbytet. Aktiv närvaro och mening i relationen. Min förhoppning är att män som känner igen sig faktiskt tar ledarskapet och vågar uttrycka vad de känner. Idag finns det en uppfattning om att ”män inte känner” och att ”män kan stanna i vilket skit äktenskap som helst”. Sant eller ej men jag är nog ute efter en slags ”manlig revolution” och ironiskt nog är det ju faktiskt internationella mansdagen idag, där män tar sitt ansvar, uttrycker vad DE vill, vilken människa de själva vill vara, vilket liv de väljer att leva och vilken kvinna de väljer att leva med. Jag saknar ”det aktiva valet” hos män! Ställningstagandet. Jag tycker att ni ofta blir ”valda” av er kvinna som har bestämt sig för vilken man hon vill ha och därefter så ”hamnar” ni med hus, barn och bil men är det livet baserat på ett aktivt val? Varför är det så? Är vi kvinnor så sjukt dominanta att det för er inte finns någon väg ut? Eller tycker ni bara att det är skönt att slippa ta beslut och ”välja”? Vet inte om du förstår min poäng eller håller med? Gillar om du inte håller med, då blir det mer intressanta diskussioner ? Jag har lust att skaka om en del män idag, för det känns som om många bara ”har hamnat” på en plats utan att de egentligen själva har gjort några val, eller kanske snarare bara låtit saker ske? Eller kan de vara så att de flesta män faktiskt är genuint nöjda och tillfreds i sina äktenskap? Jag skulle önska att män funderar över vilken sorts kvinna de vill leva med. Vad är viktigt?! Eller är det skit sak samma då det gäller att bara ha ”nån”? Någon som planerar, organiserar, säger till vad man ska göra eller inte göra, är projektledare för Familjen AB, tar hand om er när ni är sjuka, gör det hemtrevligt i hemmet och ligger med er när andan faller på? Nu både generaliserar och hårdrar jag men förstår du min poäng? Hur jäkla kasst behöver ett äktenskap bli för att en man ska ta initiativ till skilsmässa? Eller märker inte män att de lever i ett dåligt äktenskap? Skiter de i vilket, då skilsmässa för de flesta män är helt otänkbart och i så fall varför?!

Inom några minuter får jag ett svar:

”Men det är kanske där du har svaret – varför så få män tar initiativ till skilsmässa. Det kanske är så att ALLA som tar initiativ känner sig ensamma i äktenskapet eller dylikt. Bara det att män inte känner det lika mycket. Och att de i högre utsträckning söker komplement på annat sätt om de väl känner så (nu har jag i och för sig upptäckt att det är rätt vanligt bland kvinnor också). Men jag tror män håller ihop mer av pliktkänsla, dåligt samvete (hur ska min fru klara sig – precis som om hon inte skulle det utan den perfekta mannen…), rädsla för praktiska konsekvenser och, som du brukar antyda, flathet – att man inte vågar/pallar.

/Farzan”

 

 
Jag har fått många svar men även nya frågor har uppkommit. Farzans personliga berättelse beskriver en man som under lång tid inte varit lycklig i sitt äktenskap och som tillsist själv tog initiativ till skilsmässa, efter flera år av begrundan. Inte för att han hade träffat en ny kvinna utan för att han slutligen insåg att han inte var lycklig i sitt äktenskap och att både han själv och hans x-fru förtjänade något bättre. Hans liv kanske inte har blivit enklare, då livet som pappa varannan vecka ställer höga krav men han är lyckligare. När Farzan väl tog steget så påbörjades en resa där han har hittat tillbaka till sig själv men Farzan, liksom alla andra som har skilt sig, kommer alltid att bära med sig sorgen över att ha splittrat en familj:

”Sorgen över att ha splittrat en familj är jag inte över. Jag har bara insett att jag alltid kommer att bära den med mig. Jag har bestämt mig för att se den som en halvtaskig kompis som jag bär med mig, typ att jag har den i en ful magväska…

/Farzan”

En ful magväska! Det uttrycket kommer jag att stjäla och så ser även min sorg ut, från och med nu!

 

 
Mitt syfte har aldrig varit att uppmuntra skilsmässor men det krävs ett beundransvärt mod att våga ta klivet och skilja sig. Att vilja skilja sig är en sak men att genomföra en skilsmässa är något annat. Människor som tanklöst uttrycker att ”folk skiljer sig så lätt nuförtiden” har garanterat själva inte gått igenom en skilsmässa! Det krävs mod! Massor av mod och det är ingenting som någon gör i en handvändning utan ofta sker det efter en lång tid av analyserande, funderande och plågsamma våndor. Omgivningens reaktioner vid en skilsmässa har jag redan skrivit en blogg om, men tänk er om en nyskild person möttes av reaktioner såsom:

Wow! Grattis! Heja dig! Vad modig du är och va bra att du tar ansvar!”

För att skilja sig är modigt och det kan faktiskt även vara att ta ansvar!

 
Både för män och kvinnor!

Som alltid välkomnar jag era tankar och kommentarer!

Mejla mig mer än gärna till fanny@fannyfalkman.se

Ta hand om varandra!

/Fanny

 

 

 

Pin It on Pinterest