Jag sitter uppkrupen i en gammal solstol ute i trädgården och kisar mot förmiddagens bländande sommarsol. Tacksam över vårt höga och insynsskyddande staket ut mot omvärlden som jag gömmer mig bakom. De tjocka bebisen sover och jag är fortfarande iklädd nattlinne, med sporadiskt intorkade grötfläckar efter ettåringens frukost. Solen värmer min vintertrötta kropp och jag lutar mig bakåt och blundar. Tänker tillbaka på de senaste månaderna och det pärlband av känslor och händelser som har avlöst varandra. 

Jag har återigen genomlidit en totalrenovering, stundtals velat skilja mig men istället gift mig och även sagt upp mig från jobbet. Det har varit som en orkan av kaos, utmattning och stress men nu har vindarna ändrat karaktär. Och det är istället så där stilla och fridfullt som det kan bli efter ett riktigt oväder. Vi klarade det! 

”Jag är lycklig! Alltså på riktigt. Rakt igenom. Jätte lycklig!”

Att renovera är som att genomlida ett psykologiskt och fysiskt utmattande stresstest. Att därtill göra det med fyra barn i huset och dessutom under tidspress med endast 3-4 timmars sömn per natt är troligtvis en av de största utmaningen en relation kan genomgå. 


Jag visste ju allt detta. 

Trodde naivt att jag denna gång var beredd men sögs ändå ner i ett hål av total uppgivenhet, fylld av byggdamm och målarfärg. Det går tillsist inte att tänka rationellt. 


Jag och R har turats om med att göra slut, men aldrig samtidigt. Klockan 02:00 på natten när tröttheten bränner innanför ögonlocken och vetskapen om att en ny dag börjar om bara några få timmar har jag under ett dammoln av torkat spackel slängt ur mig saker till R såsom:

”Nä. Alltså detta funkar ju inte. Du och jag. Det finns ju ingen möjlighet. Jag tror vi båda hade blivit mycket lyckligare utan varandra. Faktiskt! Jag menat det! Jag tycker vi ska göra slut. Nu på en gång!!”

Där och då är jag fullkomligt iskall och menar varje ord. För det känns så hopplöst. Om jag gör något så tar kanske detta slut och jag får äntligen vila? Fullkomligt irrationellt och drastiskt men i stunden känns det som det enda och självklara valet. Att göra slut. Bara för att slippa mer av detta vidriga, eländiga slipande, spacklande och målande. 


Istället för att bli ett starkt team har vi rasat mot varandra av utmattning och  i frustration. Hade vi varit lite piggare så skulle vi kanske ha orkat göra slut men istället kollapsar vi tillsist i sängen och hinner avsluta 15-timmars passet med att krasst konstatera att vi gör slut. Fast imorgon. 

Nästa morgon har vi för mycket att göra för att ens hinna fundera eller orka prata om gårdagens utbrott. För vi båda vet ju att vi lider av renoveringspsykos. Det som sägs under ruset av detta tillstånd gills helt enkelt inte. Istället korkar vi upp en ny burk målarfärg och fortsätter sammanbitna där vi slutade. 


Vi lyckades tillsist ta oss igenom denna totalrenovering och märkligt nog hann vi även under denna tid bestämma oss för att vi ska gifta oss. Renoveringen är nu klar och väggarna lyser med ett vitt, bländande sken. Allt är vitt och ingenstans finns det något som påminner om att här bor det en fyrbarnsfamilj. Min dotters tidigare färgstarka rum ser numera ut som ett något slags behandlingsrum eller som hon själv påpekade:

”Mamma vet du att man i vissa länder tvingar fångar att vistas i ett helt vitt rum?! Där allt är vitt. Väggarna, kläderna och även maten är vit. Det kan göra människor galna och de erkänner till sist vad som helst!”

Förstår hennes poäng. Allt det som är personligt är bortplockat och det finns inte längre något att fästa blicken på då väggarna vrålar tomma. Så här ska det alltså se ut. De som köper en ny bostad vill se möjligheter. Bostaden ska vara som ett vitt oskrivet blad fylld av potential och med löfte om en nystart. Vårt hus tillhör redan någon annan. 


Att fotografera sitt hem är därtill en fullkomligt absurd upplevelse då syftet är att visa så mycket som möjligt av bostaden utan att avslöja något om människorna som lever där. Det som visas upp är ju inte en lögn men det är heller inte hela sanningen och jag blir nästan lite äcklad för det känns så falskt. Oäkta. Översminkat. Alla vet ju dessutom att det är en tillrättalagd version av en bostad som visas upp. Ändå är det tydligen det man vill ha? För vem vill bo i ett ”begagnat” hem? Jag kan ändå inte låta bli att lockas av tanken på en bostad som visar upp liv. Människor som lever. 


Jag älskar det verkliga livet och det levande kaos som livet i en fyrbarnsfamilj  innebär. Lika mycket som jag älskar de människor som har modet att våga visa sitt eget osminkade ”på riktiga” liv, utan tillrättalagda och välstrukna kanter. 

Just nu fullkomligt knarkar jag poddar, då det finns en tanke om att i framtiden skapa en själv. Under en sommar för hundra år sedan jobbade jag som nöjesreporter på dåtidens skvallerblaska SE&HÖR, då Alexander Shulman även var reporter. Tvekar på att han minns mig men jag utvecklade där och då en avsky för allt han stod för och äcklades av hans hjärtlöshet och råa ärlighet utan minsta tecken på empati. Tyckte under en lång tid framöver att han helt saknade både intelligens och djup i själen. Detta har jag helt omvärderat efter att ha lyssnat igenom över 200 avsnitt av Alex & Sigges podcast av Alex Schulman & Sigge Eklund https://itun.es/se/rJK1F.c


Under alla timmar med målarfärg som droppade ner i näsborrarna där de torkade in och då jag med nackspärr målade taken i hela huset så orkade jag fortsätta lite till så länge jag hörde Alex och Sigges brummande stämmor. Jag tar tillbaka allt jag någonsin tänkt eller tyckt om Alexander Shulman då han i podden visar upp en i allra högsta grad känslig, emotionell människa med både filosofiska tankar, rädsla, humor och värme och inte minst självironi. Jag har suttit på T-banan till jobbet och skrik-skrattat i ansiktet mot mina medresenärer då det inte går hålla igen det bubbliga jätte skratt som Alex & Sigge framkallar. Jag känner mig själsligt besläktad med Sigge Eklund som har en förmåga att sätta ord på känslor som hade kunnat vara mina egna. De två har varit som mina reskamrater under en lång och stundtals obekväm färd. Jag har skrattat så jag tappat andan men även blivit berörd till tårar. Deras podd har varit min personliga strategi att orka vidare. 

För man måste hitta strategier att ta sig vidare. Ungefär var tredje eller var fjärde månad faller jag ner i ett mörkt avgrundshål som saknar botten och logik. Där befinner jag mig famlande under ungefär ett dygn. Numera lever jag med insikten att jag faktiskt kommer upp ur det där hålet igen, trots att det där och då känns hopplöst. För det gör jag alltid och hittills har det aldrig hållit i sig mer än 24 timmar. Det kan skrämma dem jag älskar att jag under ett dygn kan vara så nattsvart. För att nästa dag muntert klättra vidare med hopp och tro om att allt är möjligt. Jag kan förstå att det kan vara förvirrande. Men idag inser jag att jag faktiskt behöver det där mörka tomrummet. Jag måste bara få dyka ner och nå botten ibland för att kunna få ny energi och ladda om. Och jag försöker inte längre stå emot när den där hopplösa känslan kommer. För det tar mer energi att stå emot än att då och då bara tillåta sig att falla. 


Jag kan även känna när det börjar närma sig och ofta infaller det i en naturlig konstpaus under en tid av extrem stress. Ett litet andhål som ger tillräckligt mycket utrymme att känna efter en period av för många motgångar, för mycket stress och för tungt bagage. Numera lägger jag mig under en filt och väntar på att det ska gå över. För det gör det. Ljuset kommer tillbaka. Alltid.


  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail

En väninna med erfarenheten av utbrändhet berättade för mig att det är människor som hela tiden ställer sig upp efter motgångar som riskerar att gå in i väggen. Sådana som jag alltså. Jag har många gånger balanserat på en skör tråd men jag tror faktiskt inte att jag själv skulle kunna bli utbränd. För jag är alldeles för ego. Har förmåga att säga nej och saknar idag dessutom helt energitjuvar i mitt liv. Människor som tar min energi släpper jag vänligt men bestämt ut genom dörren. Jag är därtill absolut ingen duktig flicka och det kanske är min räddning. Jag skiter numera i sådant som inte är viktigt. Och jag skiter även i vad folk tycker och tänker. Jag sållar och prioriterar. Ibland blir det fel ändå. Men om du ska lyckas leva, och då menar jag leva inte bara överleva, så krävs det mod att stå upp för sina egna drömmar, den egna längtan och de personliga målen. Jag vågar påstå att jag gör detta idag.

Så nu sitter jag här i sommarsolen med en kopp kallt kaffe och svetten som rinner innanför nattlinnet och begrundar mitt liv. Jag är vrålnöjd! Nygift! Dökär i min man. Med ett nytt spännande jobb i sikte. Fyra glada, trygga och harmoniska ungar. Den tjocka bebisen sover även numera gott om nätterna. Det finns därtill många människor i mitt liv som jag älskar vildsint och innerligt. Människor som även älskar mig oreserverat trots mina skavanker, det fulare sidorna och mina vassa kanter.


Livet nu är som bäst! 

/Fanny

Pin It on Pinterest