”Jamen det e jö kuuul å slita! Hugga in och renovera! Är du mee maj? Va? Tycker du inte det? Mäh vaddå, de e la rooliigt me projekt äller?”

Mannen redogör på entusiastisk göteborgska om vilken ofantlig glädje han känner inför sitt gigantiska renoveringsprojekt och jag tänker tyst för mig själv:

”NEJ! Så fan heller! Det finns ingenting som är roligt med renovering! Det är bara helt jävla vidrigt!”

Vi är på besök hos vänner som precis har köpt en gigantisk men totalt orenoverad gård i södra Sverige. Allt behöver göras, både utvändigt och inomhus. De nyblivna godsägarna är glada amatörer med tummen mitt i handen men det verkar inte bekomma dem det minsta utan de är upprymt passionerade inför sitt stora renoveringsprojekt. Med liv och lust hugger de in och målar väggar, sliter bort gamla plastmattor, gräver dränering och planterar nya växter.  Det är som att hamna mitt i en byggarbetsplats där det alltid finns något att göra och ingen sitter stilla. Ändå verkar de glada om möjligt något stressade, då det är mycket som ska hinnas med. De två små barnen, 4 och 6 år ser också ut att trivas. De hoppar på studsmattan, springer runt i det stora huset och leker på den enorma grusgården. Alla förefaller lyckliga, för detta är ju deras dröm som har gått i uppfyllelse!
Jag själv känner mig helt kraftlös när jag ser dem springa fram och tillbaka men fascineras av deras entusiastiska iver. De tycker verkligen att detta är kul! Kan det verkligen vara möjligt?

Cyniskt tänker jag att det omöjligt kan hålla i sig? Det måste bero på att de är nybörjare och av ren okunskap faktiskt inte förstår vad de har framför sig? Om ett år, då varje dag har bestått av hårt fysiskt arbete, då kommer de ruttna? När allt tagit betydligt mycket längre tid än de beräknat, kostat mer pengar än de tänkt sig och när dagarna inte räcker till och de börjar bråka om vem som ska lägga tiden på renovering och vem som ska ta hand om de två små barnen och markservicen, då kommer även de tröttna på att renovera? 

Eller?!

 

 
Finns det människor som på fullaste allvar menar att stora renoveringsprojekt är det roligaste som finns? Trots små barn, tidsbrist pga heltidsarbete och att de dessutom utför all renovering själva? De kanske ser en glädje i processen? Njuter av själva resan och har inte bara slutresultatet som mål? Personligen har jag så oerhört svårt att se renovering som njutbart…

Jag är nog lite ”renoveringsskadad” då min personliga lärdom är att det kan smula sönder det bästa av äktenskap. Av den anledningen blir jag alltid något skeptisk när jag hör par som ska utföra en totalrenovering för egen hand och som lägger all sin tid samt alla pengar på ett renoveringsprojekt. Såtillvida de inte är snuskigt rika och kan låta någon annan göra det…

Ett antal renoveringsprojekt har troligtvis gjort mig något luttrad men det finns en avsevärd skillnad mellan mig och ovan nämnda par. Jag har aldrig någonsin varit entusiastisk inför ett renoveringsprojekt, inte ens i begynnelsen! Jag har dessutom varit för fattig (eller snål?) för att betala någon annan att utföra arbetet, men om det hade funnits möjlighet så skulle jag ha anställt folk som utförde precis allt! Jag skulle inte ens ha spikat upp en tavla själv! 

 

 
Av någon anledning har även de män som jag har levt tillsammans med varit hantverkare eller åtminstone ”händiga”. Sådana män som klarar biffen själva! För det blir ju så mycket ”billigare” om man slipper betala dyra pengar för en hantverkare, än om man kan göra allt själv. Iallafall om man bara värderar pengar…
Trots min stora motvilja mot renovering har jag varit som en otålig Duracellkanin i de bostäder som renoverats. Jag har inte vilat förrän allt är klart och har även hetsat och stressat min partner att öka tempot. Ingen rast eller vila förrän allt är klart!

 

 
Jag är inte längre en Duracellkanin men lever återigen i en bostad som skulle behöva renoveras från topp till tå…

Tre veckor innan de nya ägarna skulle flytta in i min och x-mannens sekelskiftsvilla så letade jag fortfarande desperat efter någonstans att bo. 
Jag var lätt panikslagen när äntligen en av ”kaninburarna” i ”skilsmässoträsket” stod till försäljning och var fast besluten att detta radhus skulle bli mitt!

Efter en oändligt påfrestande budgivning  gick jag slutligen ut som segrare! Jag fick betala på tok för mycket pengar men var ju desperat! Det visade sig att jag hade köpt ett dyrt, fult och slitet radhus från 1970.

Huset har endast haft en tidigare ägare och allt är i original, både på utsidan och insidan! Men jag var överlycklig! Åtminstone i en kvart. Tills jag insåg vilket dyrt råtthål jag hade köpt!

Det luktar dessutom ”tant” i varje rum! Ni vet den där speciella doften som bara gamla människor har? Som en blandning av Niveakräm, damm och lavendel. Den går aldrig att helt vädra ut eller tvätta bort och jag misstänker att lukten kommer från den bleknande strukturtapet som de tidigare ägarna så omtänksamt tapetserat i hela huset!

 

 

Barnen som tidigare har bott i en stor nyrenoverad villa, som tagen ur en inredningstidning, verkar ändå vara relativt bekymmerslösa och lägger inte märke till hur slitet, trångt och oestetiskt allting är. 

Trots att jag har utvecklat en svårartad allergi mot renovering och intalat mig själv att man inte blir ett dugg lyckligare av att restaurera och snygga upp sitt boende, så bryter jag ändå ihop med jämna mellanrum och beklagar mig till R:

”Jag orkar inte leva så här! Allt behöver ju för fan renoveras! Det är sååå fruktansvärt fult!”

För lika illa som jag tycker om renovering, lika svårt har jag för fula saker…

Vi har ändå genomfört viss renovering i radhuset och fläckvis är det väldigt fint. Hela undervåningen har ju nytt kök och allt…
Fast det klart, det saknas ju lite dörrfoder och taklister. Ja och sen har vi ju inga golvlister heller och samtliga fönster är fortfande bajsbruna i dåtidens hippaste färg…

Det jag ändå är mest stolt över är att jag på egen hand lyckades få loss den bruna plastmattan i trappan. Den hade utvecklat en symbios med trappan och efter 40 år tillsammans så satt de ihop som ett gammalt gift par.

Mattan vägrade släppa sitt tag om trappan utan satt fast som berget! På något sätt lyckades jag med en gaffel (ja jag vet, kanske inte det bästa valet av verktyg) pilla upp ett pyttelitet hål. I det hålet lirkade jag in ett finger. Jag slet och drog och kunde till sist få in hela handen, vilket gav mig ett bättre grepp. Bit efter bit ryckte jag bort små plastbitar i taget. Jag svor och svettades och kände att nu var det på allvar! Det var mattan eller jag! Båda av oss kunde omöjligt överleva! Efter flera timmars kamp vann jag, tack och lov! I efterhand har jag fått veta att det finns ett verktyg som är avsett för att ta bort fastklistrade linolium mattor, vilket hade varit lika enkelt som att skära ost…

 

 
Sen var det dags att riva ut både kök och vardagsrum. Nya väggar byggdes upp och i taket skulle vi ha spotar. Det var ett evinnerligt spacklande, slipande  och målande. 

 

 
Jag tröttnade omgående på detta tidskrävande arbete och köpte en dyr ”giraff” för att snabbare slipa torkat spackel. Problemet var att giraffens hals var så lång och när det snurrande sandpapperborsten satte fart uppe i taket så var det svårt att hänga med. Skrikande hängde jag mig fast i giraffen som tuggade sig i rasande fart fram över taket. 
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 

Bitvis lyckades jag även slipa för hårt, vilket resulterade i att R fick plåstra och laga de ”hål” som jag åstadkommit. För att inte tala om hur dammigt det blev. Jag snöt byggdamm i flera veckor…

 

 
Vi byggde även in ett klaustrofobiskt litet sovrum på undervåningen men med en underbar tapet. När de övriga rummen känns alltför fallfärdiga så brukar jag gå in i det rummet, studera tapeten en god stund och låtsas att även de övriga rummen är lika smakfullt renoverade.

 

 
När jag tänker efter så har vi ju faktiskt  väldigt mycket kvar att göra! Vi har inte fixat badrummet som är inklätt från golv till tak i en bleknad blommig badrumstapet från 70-talet. Under de första månaderna i radhuset vägrade jag nudda vid någon av väggarna i duschen då de är så äckliga. Har desinficerat och skrubbat dem med klorin men det hjälper inte! Fula och motbjudande är de fortfarande! Idag är jag dock en alldeles för trött småbarnsmorsa och lutar mig därför tacksamt mot väggen för att vila lite, när jag duschar. 

 

 
Det är faktiskt väldigt skönt att vara fri från ångesten över att jag måste renovera. Jag skiter verkligen i hur det ser ut här hemma! 

Eller gör jag verkligen det?! 

På övervåningen där barnen huserar är absolut ingenting utfört! Tyngdlagen tvingar den strukturerade tapeten att långsamt tappa greppet och mina barn hjälper gärna till med att pilla loss bitar som de omsorgsfullt river loss. 

 

 

I panik köpte jag en gigantisk stor tavla föreställande en harmoniskt grön skog för att försöka dölja tapeten. Snabbt hängde jag upp den på många små spikar, utan att använda mig av vare sig borr eller plugg. Naturligtvis ramlade den ner efter ett tag och står nu vackert vilande mot en vägg i barnens rum. 

Övervåningen består av ett sovrum och ett ännu större rum som på 70-talet var tänkt att använda som vardagsrum. I detta större rum bor idag de två äldsta sönerna. Jag har konstruerat som ”en vägg” mellan dem av bokhyllor för att på så sätt avgränsa och tydliggöra var respektive rum börjar och slutar. Barnen vet exakt var gränsen går och när de är sura på varandra så vägrar de släppa in den andre i ”sitt rum”. 

Jag har även målat samtliga garderober på övervåningen. I stunden kändes det så ”pyssligt”, kreativt och smart! Istället för att köpa nya och dyra garderober så kan man ju måla om dem? Det var faktiskt nästan kul. Åtminstone för en kort stund. Sex garderober i regnbågens alla färger. Vid närmare eftertanke hade det troligtvis varit mer ekonomiskt att köpa nya då färgen var dyrare än Ikeas samtliga garderober.

 

 
Min dotter älskar verkligen sitt rum med de färgglada garderoberna! För att piffa upp det ytterligare har jag spikat upp (ja jag gillar spik) ett stort tourkost överkast ovanför hennes säng, i ett försök att skyla över den gulbleknade strukturtapeten. När samtalet ibland kommer in på vilken tapet hon skulle önska vid en renovering, så är hon faktiskt ytterst tveksam till en förändring då överkastet ger en mjuk och hemtrevlig känsla i rummet. 

Även i vår pyttelilla trädgård har vi ansträngt oss genom att lägga en ny gräsmatta. Googlade under flera år hur man ger första hjälpen till en döende gräsmatta, utan resultat. Köpte gräsfrön, gödningsmedel, krafsade, klippte och vattnade men lyckades ändå inte. Till sist köpte vi gräsmatta på rulle och efter en kvart var det klart! Tid kostar som sagt också pengar…

Till den pyttelilla gräsmattan har sambon även byggt ett trädäck. Jag var väldigt envis med att det måste vara klart senast i maj då jag såg framför mig hur hela familjen skulle äta middagar i den varma sommarkvällen tillsammans. Det har hittills skett en gång men det beror nog mer på det konstant dåliga vädret denna sommar?

 

 
Nu börjar ju vårt lilla radhus bli lite väl trångt med två vuxna, fyra barn och en stor rottweiler. Osökt kommer vi in på ämnet och det står alltmer klart att det börjar bli dags att köpa ett större hus. Inte för att det skulle göra oss så mycket lyckligare utan för att vi är alldeles för trångbodda. Vem som helst kan ju räkna ut att om vi ska sälja så behöver vi renovera och om vi ska köpa så kommer vi att med största sannorlikhet köpa ett renoveringsobjekt, då R har en egen byggfirma. Hur jag än gör så kommer jag inte undan renovering!

 

 
Jag tror ändå att man ska ta sig en funderare. Är det nödvändigt att fixa iordning allt? Kan man leva lyckligt i alla sina dar med strukturtapet, bruna plastmattor och blommiga badrumstapeter från 70-talet? 

Både ja och nej.

Alltför många människor går från ett renoveringsprojekt till nästa för att det fyller upp ett tomrum. Faktum är att det fungerar! Iallafall på kort sikt då man aldrig har tid att stanna upp och reflektera. Det är en kick att få det ”perfekta hemmet” och idag jagar vi ju hela tiden nya kickar. Det blir ett tillfälligt glädjerus som ganska snabbt försvinner. På längre sikt urholkar det och gnager relationen i kanterna. Det är åtminstone min erfarenhet.
Självklart finns det absolut tillfället när jag drabbas av djup ”det är så fult här” ångest då jag ser mig omkring i vårt orenoverade 70-tals hem och vrålar i desperat till sambon:

”Men så här kan vi ju för faaan inte bo! Det ser ju inte klokt ut! Jag blir galen! VI MÅSTE ta tag i detta NU!”

Tack o lov är R en klok och eftertänksam man som använder logik tillskillnad från mig. Då han själv har en byggfirma vet han också precis hur mycket tid allt tar samt hur mycket det kostar. Lugnt brukar han svara:

”Det kan vi absolut göra Fanny! Men det innebär också att du den närmaste tiden framöver kommer att få ta hand om fyra barn med all markservice och en hund ensam. Är du beredd på det?”

Nä! Det är jag inte redo för ännu! Tiden tillsammans är alldeles för ovärderlig!

Den besvärliga trappan målades förresten vit och blev naturligtvis skamfilad omgående. Men att måla om den nu känns helt onödigt. Det gör vi sisådär en vecka före visningen. Samma sak gäller troligtvis dörrfoder, fönster, badrum och väggar. Men vi ska ju inte flytta nu så tills vi har bestämt oss tillagar vi istället en härlig middag med en tillhörande god flaska vin och sätter oss och småpratar om det stora och det lilla i livet.

Såsom renovering. 

 

 
 

Pin It on Pinterest