Ibland händer det ofattbara…

När jag skriver detta så har jag precis fått veta att en människa i min närhet förlorat sin make och att tre barn inte längre har sin pappa i livet. 

A var brandman och arbetade på en olycksplats ute på E4:an när en förbipasserande bil körde på honom. Han var i tjänsten för att rädda en annan människas liv då han blev påkörd av en bil, vars förare inte begrep att sänka hastigheten vid en olycksplats! Det som inte får hända skedde ändå och det är så hjärtskärande meningslöst och olidligt sorgligt. 

 

Under ett dygn svävade A mellan liv och död medan vi alla höll andan och bad innerligt om ett mirakel men han dog. 

På sociala medier svämmar nu kärleken fullkomligt över till hans efterlevande hustru och barn, då A var en man som satte avtryck. Människor upplevde honom som en genuint omtänksam, glad och vänlig människa. På Facebook beskrivs han av hundratals människor som en närvarande, varm och kärleksfull människa. En sådan där trygg och stark man som alltid ställer upp men som aldrig skryter utan är ovanligt ödmjuk och omtänksam. En man som många höll i handen vid de tillfällen då livets vindar nådde stormstyrka.  

 Familjen bodde under en tid mitt emot oss i radhusområdet Kaninburarna. Igår kväll var jag på väg hem från Ica med två överfulla plastpåsar då jag passerade deras gamla radhus. Det var mörkt och tomt på gatan men små vita snöflingor lyste upp himlen under gatulampornas sken innan de landade på asfalten där de smälte. Jag stannade framför deras gamla radhus och satte ner matkassarna i snöslasket. Stod kvar länge och betraktade den dörr till det hus där familjen tidigare bodde och jag började gråta. Det är fortfarande helt öde så jag går fram till deras farstu och låter huvudet vila tungt mot ytterdörren. Där stod jag och ömsint klappade på en dörr till ett hus där en annan familj idag bor. För det är så hjärtskärande sorgligt och ofattbart hemskt att livet bara kan ta slut så där. Utan någon som helst förvarning eller möjlighet att säga farväl. 

Döden är märklig för hur förberedd man än tror sig vara så drabbar den ändå oss som är kvar. Det finns många händelser i livet som påverkar oss starkt men när döden kommer nära inpå livet så är det svårt att värja sig. 

Vi gnäller om små skitsaker, beklagar och vältar oss i lyxproblem. Vi visar heller inte alltid tillräcklig empati och omsorg mot vår omgivning och vi hjälper varandra alldeles för lite till vardags. Istället för att vara tacksamma över det vi faktiskt har så fokuserar vi dessutom ofta på det vi saknar och på meningslösa futtiga små skitproblem. För hur många av oss har egentligen verkligt svåra problem och utmaningar i livet? Det verkar ibland som om vi har kommit så långt upp i behovstrappan att vi är tvungna att hitta på nya små lyxproblem som vi väljer att lägga tid och kraft att beklaga oss över. Jag gör det och du gör det. Sociala medier är absolut även en del av det, där livet ytterst sällan visas upp på riktigt. 

 Varför är det så?! Jag tänker faktiskt på filmen Matrix där en konstgjord värld, en illusion är skapad för människan av utomjordingar. Från början konstruerades en perfekt värld, en utopi med fullkomlig harmoni och balans men den första lyckliga världen skrotades av utomjordingarna då människorna helt enkelt inte klarade av att leva i en 100% lycklig värld.  
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • Gmail
 Är det så att vi inte klarar av att vara helt och håller lyckliga och tillfullo tacksamma över livet? Det där små lyxproblemen kanske har en funktion då de faktiskt verkar fylla ett tomrum? Varför skulle vi annars lägga så mycket tankar och kraft på dem? Ändå gör vi allt för att visa upp hur lyckliga vi är och hur roligt vi har det i våra sorglösa liv utan vare sig sorger eller motgångar.

 Kanske är det också en av anledningarna till att många upplever det så svårt att bemöta sorg? En sörjande människa påminner ju oss om vår egen verklighet och väcker ibland även våra egna minnen och personliga sorg. Det går dessutom inte att bemöta en sörjande människa på ett falskt och tillgjort sätt, vilket kanske är en del av att många känner sig osäkra när de möter en människa i djup sorg. Personligen älskar jag äkta människor. Det finns enligt mig alldeles för få uppfriskande dårfinkar som går mot strömmen och som vågar visa både sin smärta men även glädje, precis rakt upp och ned som den känns. Jag har själv alltid varit svag för den osminkade versionen och sanningen. Det finns ett stort mod i de personer som vågar vara sanna, både mot sig själva men även mot omgivningen. Alla dessa regisserade, cencurerade och tillfixade bilder som visas upp för omvärlden på sociala medier kan få det att krypa under skinnet på mig, trots att jag själv i allra högsta grad är delaktig. Tänk om någon skulle uppfinna en slags scanner som kunde användas på fotografier för att läsa av våra verkliga känslor. Hur hade det blivit då? Hade vi helt stängt igen våra konton på sociala medier eller hade vi tillsist kapitulerat och börjat vara ärliga, då fejkade uppdateringar ändå avslöjas?

Döden är absolut något som jag stundtals tänker på. Fast det beror faktiskt inte på att jag själv är särskilt rädd för att dö, för det är jag inte. Jag tänker istället på hur mina barn skulle orka leva vidare om jag plötsligt dog och mina tankar landar även i hur det skulle kännas om någon av mina närmaste gick bort och försvann för alltid. Det måste vara en rent djävulsk och fullkomligt outhärdlig smärta som känns i varje cell?! För mig är döden alltid där runt knuten, trots att jag själv vare sig har haft någon nära anhörig eller vän som har dött och jag har heller aldrig levt under det dödshot som en dödlig sjukdom innebär. 

 
 R kan bli helt trött på mig och sucka:

”I din värld så kommer alla dö och det är döden döden döden. Ingen har ju dött. Alla lever! Varför måste du alltid tänka det värsta?”

Ja varför? Jag har nog som ett förprogrammerat katastrof tänk, som kanske snarare handlar om ett slags behov av kontroll, vilket i sig är ironiskt då ju döden inte kan kontrolleras. Jag vill vara förberedd men det går ju så klart inte. Iallafall inte på riktigt. En del saker gör ändå skillnad. Det jag kan göra är ju små enkla men ibland svåra saker såsom att inte skiljas som ovänner, att jag varje dag berättar för mina nära och kära att jag älskar dem och att jag säger förlåt när jag har gjort fel. För man vet ju aldrig. Om just den här dagen är den sista.

När jag och R åkte till Dubai i januari tillsammans med vår tjocka bebis, så skrev jag tre kärleksbrev till mina barn innan jag for iväg, utifall att jag skulle störta. Tre personliga brev till var och en, där jag beskriver min kärlek, berättar vad jag älskar och uppskattar hos dem och uttrycker min oändliga tacksamhet för att just jag fick bli deras mamma. Smetigt, kletigt och klyschigt? Tja, eller så borde vi kanske snarare mer ofta formulera vår kärlek till dem vi älskar? 

 

Därefter skrev jag ett sms till en av mina närmaste vänner:

Heeej!

Skrev precis tre kärleksbrev till barnen då jag alltid tror det värsta ? flyga är ju egentligen inte naturligt. Om jag skulle störta, finns du kvar i barnens liv på ett hörn? Ja jag är nog inte helt normal men måste också säga att jag Älskar dig! Så det är sagt ❤️❤️❤️

Ses om en vecka!

När vi nåddes av nyheten att A inte klarade det så satt jag länge och grät tillsammans med min dotter i hennes rum. Hon går i samma klass som ett av deras barn och vi pratade om sorg, döden, om vikten av att visa kärlek till dem man älskar och att aldrig skiljas som ovänner. Vi grät över att tre barn har förlorat sin pappa och att en kvinna har förlorat sin livspartner, sin stora kärlek och bästa vän. Jag grät också över tacksamhet för att de mina är i livet. Att jag har dem kvar! De lever nu men ingen vet vad som händer imorgon vilket gör att det är så innerligt viktigt att uppskatta de människor vi älskar idag. Skit samma hur vi bor, vilket jobb vi har, hur mycket pengar vi har på banken, vart vi åker på semester eller vilken bil vi kör. För inget av det där är viktigt när det verkligen gäller. I slutändan räknas bara våra relationer och kärleken till dem vi älskar!
Det är en sådan sorglig tragedi! Där jag själv inte ens är direkt drabbad men sorgen är ändå som en iskall sugande känsla i maggropen då jag tänker på hans efterlevande familj. Det går inte ens att föreställa sig den smärtan…

För några år sedan förlorade en nära vän hastigt sin syster. Det kom som en chock och vi som fanns runtomkring henne frös till is. Tafatta kramade vi om henne, beklagade sorgen och frågade det som de flesta brukar göra när någon i omgivningen drabbas av sorg:

”Säg till vad du behöver och om vi kan göra något för dig!”

Problemet är att när man drabbas av en akut kris då vet man inte ens själv vad man behöver. Rullgardinen är neddragen. Verkligheten har som en grå och suddig hinna där varje andetag kräver fokus och koncentration. 

Därtill är Sverige det land i världen som skattar självständighet högst. Det ligger inte i vår natur att be om hjälp. Har vi problem då googlar vi på det istället för att vända oss till medmänniskor runtomkring oss. Sorg är heller inte en naturlig del av vår kultur. En del länder har ju t.o.m. gråterskor, vilket är en inhyrd kvinna vars uppgift är att gråta på begravningar, något som hade varit helt otänkbart i vårt land. Vi vet inte heller riktigt hur vi ska bemöta sorg och många känner sig obekväma när någon i omgivningen drabbas av akut sorg. Vi vill inte tränga oss på, vet inte vad vi ska säga, känner oss tafatta och oroar oss över att säga fel saker. 

Vi frågar vad vi kan hjälpa till med och är nervösa över att tränga oss på, istället för att bara göra!

I efterhand har jag pratat med min väninna om hur hon upplevde omgivningens reaktioner när hon drabbades av bedövande, akut sorg. Där och då kunde hon själv inte se vad hon behövde, för det kan man ofta inte när sorgen river i bröstet men det hon hade behövt var att vi i hennes närhet bara gjorde. Att vi faktiskt hade kunnat underlätta hennes vardag genom något så enkelt som att t.ex. laga matlådor, då matlagning är det sista man orkar vid ett dödsfall i familjen. Utan att be om lov eller fråga henne så hade vi kunnat tillaga ett antal matlådor och ställt utanför hennes dörr. Det lilla hade gjort stor skillnad men hade vi frågat så hade hon troligtvis sagt nej. 

De flesta av oss erbjuder hjälp och väntar på en inbjudan men jag tror att vi generellt även är rätt dåliga på att be om hjälp även vid de tillfällen då vi verkligen behöver det. 
Inom forskningsprojektet World values survey har man samlat data om värderingar i världen sedan 1981. http://www.worldvaluessurvey.org/WVSOnline.jsp

 
Denna ”kulturkarta” är baserad på ett flertal frågor som ingår i World Values Survey. Varje land är positionerat på kartan beroende på medborgarnas värderingar och inte utifrån landets geografiska läge. 

Länderna placeras ut i grafen efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan. 

Sverige ligger högst upp i högerkrysset, med låg uppslutning runt värden som har med religon, familj och nationell identitet att göra och med en stor andel av befolkningen som värderar individualism allra högst.
Jag tror att detta även kan kopplas till vår förmåga att sörja och bemöta sörjande. Vår strävan efter självständighet gör det svårare att be om hjälp men gör oss också ibland även handlingsförlamade, då det värsta scenariot för många är att ”tränga oss på” någon. 

Vad är egentligen sorg? Det kan ju vara så oändligt många olika saker. För några år sedan deltog jag i en workshop på Institutet för sorgbearbetning https://www.sorg.se/

Det var tre intensiva och omvälvande dagar som fick mig att helt omvärdera vad som egentligen innefattar sorg, hur vi generellt sörjer, vad vi själva konkret kan göra för att bearbeta vår egen sorg men också hur vi kan bemöta dem som sörjer. Rekommenderar alla att gå den workshopen då den personligen gav mig många nya nycklar som låste upp en hel del stängda dörrar men även redskap kring hur jag både privat men även i arbetet kan bemöta sörjande.

De flesta av oss tycker att det är skitläskigt och svårt att bemöta människor i sorg. Många vet inte vad de ska säga och resultatet blir ibland att de inte säger någonting alls. Vi tror att vi behöver uttrycka något förnuftigt, klokt och genomtänkt. Vi glömmer att den som sörjer ofta känner sig mer blottad och ensam än någonsin och då kan det aldrig bli fel att sätta ord på vår egen tafatthet eller att helt enkelt säga att vi tappar orden:

”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga men jag är så oerhört ledsen över att du lider och över din sorg.”

Några dagar efter att A dog så stötte jag ihop med hans fru i vårt område. Hon såg precis ut som sist vi träffades och ändå helt annorlunda. Under en halv sekund ville jag slänga mig bakom en husknut och gömma mig. I efterhand tror jag att det berodde på att jag kände att hon var så utsatt och naken och att jag liksom ”störde” henne i en extremt privat situation. En människa i akut sorg saknar  liksom den mask som många av oss bär till vardags. Det går inte att ”låtsas” såsom vi gör med alla lyckliga men falska uppdateringarna på sociala medier. En människa i djup sorg är just bara en människa. Med allt vad det innebär. Att få en glimt av detta äkta, privata och osminkade tror jag gör oss livrädda. Samtidigt är det så oerhört befriande om vi själva bara vågar stå kvar. Jag övervann tack och lov snabbt min flyktkänsla och tog istället två kliv fram till henne och fick en lång kram samtidigt som jag kände hur klumpen i halsen sved och tårarna började rinna. Ironiskt nog kändes det nästan som om det var hon som tröstade mig där vi stod och kramades. Det finaste jag vet är de tillfällen då människor vågar vara i den känsla som de befinner sig i och har modet att visa den osminkade versionen av sitt eget autentiska jag. Sorg ger faktiskt utrymme för mängder av kärlek, om vi bara vågar stå kvar.  

Med tillåtelse från A:s fru har jag fått lov att publicera en av hennes statusuppdateringar. Detta är den vackraste och sorgligaste text jag någonsin läst:

I want you back… En vecka har gått sen jag höll din hand för allra sista gången. Den var kall, precis som när du hade kört ett långpass på skidor. Och precis som då värmde jag dina händer med mina. Du kändes så levande! Men ändå inte.

Samtidigt hölls en minnesstund för dig. Många sörjde dig där, men jag kunde inte förmå mig lämna dig. Ville inte sluta känna dig… nära mig… ville inte lämna dig! Jag vet att du inte var där, men ändå var det ju du. Din kropp. Fortfarande så stark och trygg. Men sargad. 

Jag hade så gärna velat ta hand om dig, hjälpa dig, jag hade gjort vad som helst för att du bara skulle öppna dina vackra grönbruna ögon och se på mig, prata med mig! 

Det som hänt har förlöst en mäktig flod av kärlek. I din anda. Jag hoppas att det får förbli så. Är det något som hedrar dig, så är det att vi lär oss att bli bättre människor, mer kärleksfulla, inte dömande, ser det bästa i andra. Jag vet att du vill det. Och att vi ska leva fullt ut. Vi vill inget hellre än att få tillbaks dig, men tills vi ses igen ska vi verkligen försöka leva som du gjorde. #levsomanders

I helgen var jag och R på middag hos en gammal och väldigt kär vän till mig. Sedan skilsmässan så har jag inte träffat hennes man och jag måste erkänna att jag var lite spänd inför vårt möte, då vi tidigare umgåtts tillsammans med min x man. Jag kunde ändå inte låta bli att se det komiska i situationen. Att här kommer jag några år senare med en ny man och ytterligare en unge. 

”Hej hej! Här kommer lilla jag några år senare med en ny man och tog även med vår nya lilla bebis. Har liksom hänt lite sedan sist. Ja. Sååååatt…ehhh.”

Det har verkligen runnit så mycket vatten under broarna och de sista åren har varit fyllda av många sorger och förluster som inte bara innefattar min skilsmässa. Jag har nog först nu börjat förstå att jag av olika skäl faktiskt har haft hjärtskärande sorg, fastän jag liksom inte riktigt begripit det själv. Kanske är det när livet börjar landa som en del sorg hinner ikapp? Under middagen så fick jag många ärliga frågor om allt som har hänt. Utan några fördömande men med en befriande genuin omtanke och äkta kärlek. Jag berättade allt och kände efteråt en sådan lättnad. För det är läskigt men ändå så otroligt befriande att bara vara i den osminkade versionen av sitt eget jag. Vi pratade länge och min väninnas man sa till sist eftertänksamt:

”Oj vad mycket du har varit med om! Vilka erfarenheter! Hur har du orkar?”

Jag blev så berörd av hans fråga att jag kände för att omedelbart börja fulgråta, då så få människor faktiskt har frågat hur jag har orkat. Så här i efterhand tror jag att jag har haft förmågan att helt enkelt ta ett ögonblick i sänder i kombination med en vilja av stål och mycket kärlek. 

Jag avslutar med en text till Bo Kaspers ”Ett ögonblick i sänder” och hoppas att du idag kanske skriver det där kärleksbrevet till någon du älskar. För man vet ju aldrig…

”Vi hör en vän berätta om ett par. 

Som har en son med bara några veckor kvar. 

Dom kämpar för att hålla uppe modet

Det är tydligen någonting med blodet

Dom tar en dag

Ett ögonblick i sänder

Vi läser tidningen och stannar upp ett slag
Och tänker att det kunde varit hon och du och jag

Som hade suttit på det flyget

Om inte resan fått det dåliga betyget

Vi tar en dag

Ett ögonblick i sänder

Och hoppas innerligt att ingenting händer

Vi hör på radion om ett barn som kommit bort
Man undrar om någon har sett en blå Escort

I kvarter som kallas trygga

Där väldigt många önskar kunna bo och bygga

Vi tar en dag

Ett ögonblick i sänder

Jag skriver detta på en krog i Gamla Stan
Det är bara några dagar efter nyårsdan

Restaurangen heter Järnet

Jag har beställt en mellanöl och en fyra Fernet

Och tar en dag

Ett ögonblick i sänder

Och hoppas innerligt att ingenting händer

Tar en dag

Ett ögonblick i sänder”

 

 

 

Pin It on Pinterest